humör, himmel och helvete

Alla föräldrar känner till fenomenet att kastas mellan himmel och helvete när det gäller barnens humör. Ni vet när treåringen inte är nöjd med sättet man satte på strumporna på - eller om man gud bevars började med fel fot. Och dessutom med fula strumpor. Eller förpubertala explosioner som kommer plötsligt och till synes utan anledning och växer sig så stora att resten av familjen vill flytta hemifrån. Sådant tar musten ur vem som helst.
För många föräldrar till barn med NPF är detta en bister regel snarare än periodiska undantag. Det gäller att var eviga dag balansera varje stund på en skör lina och parera med en individ vars ena stora problematik är att kommunicera. Kanske speciellt kommunicera känslor. Mission impossible.

Därför blir en Drottning extra euforisk när det som blev ett rejält helvete ena dagen sedan utvecklades till himmel veckan efter. Förra veckans Hundkurs slutade i ett häftigt utbrott då Bella (hunden alltså) av misstag råkade få Prinsens fingrar emellan i jakten på en korvsnutt. Inget blodspill men sprutande tårar och ett helt låst läge. Han skulle bara hem. Förslag på paus eller byte av aktivitet möttes med skrik. Hem. Vi fick lämna kursen hals över huvud utan att ha rett ut situationen. Prinsen var mycket arg på Bella och det gick inte att diskutera händelsen på nån vettig nivå på flera dagar. Sen kom ett brev på posten. Från Bella.

 

 

 

 

 

Äntligen mjuknade Prinsen. I alla fall lite. Mellan bitdagen och himmelsdagen som jag snart ska berätta om kom dessutom Lucia. Tjena mittbena - ingen bra vecka i vårt liv någonsin, men Lucia får bli ett eget inlägg. Det har kort sagt varit jobbiga dagar för Prinsen. Balansen på den sköra tråden har varit svårare än på länge för Drottningen att klara.

 

Så blev det dags att åka till Bella igen idag. Prinsen någorlunda taggad, men jag hade såklart en oro över ännu en "misslyckad" kväll med hastigt uppbrott och tråkiga utbrott. Tur att jag har fel ibland. Oron var mer än obefogad.

 

Prinsen stiger in genom dörren på kursen och Bella möter i hallen med världens gladaste svans. Prinsen böjer sig ner och kramklappar om sin vän och säger:

- Förlåt mig Bella, att jag var så arg förra gången. Förlåt!

 Vi har absolut inte pratat om att göra förlåt och de sista dagarna har vi inte alls nämnt förra veckans tråkigheter. Prinsen har enorma svårigheter med att förstå hela förlåtgrejen och att anamma den. Detta kom spontant. Inte ett vuxenöga torrt i hallen.

 

Kurstimmen som följde var nog hans bästa hittills. Lugnt och sansat och det avslutades med att Prinsen, Bella och Matten läste bok i saccosäcken. Total harmoni och lugn. Och boken heter Bravo Bella.

 

 

 

 

Vad som sker med Prinsen en sådan här himmelshundkväll går inte att beskriva i ord. Det är magiska krafter och pojken jag har med mig därifrån har djupare smilgropar i kinderna än den pojken jag hade med mig dit.

 



Bravo Bella! Så kan man sammanfatta dagens himmel.

Och bravo Prinsen!

äpplen, insikt och anpassning

Att bli skolförälder innebär en mängd förändringar. Det är minsann inte bara barnen som utsätts för nyheter. Även Drottningar blir drabbade. I veckan som gick försvann ett par handskar på skolan. Nytt för Prins och nytt för mig. Vi har aldrig "tappat bort" något på dagis.
Sen kan jag ju ställa mig frågande till de dussintals tunnor/korgar/lådor som står utspridda i skolans långa korridor. Proppfulla med kvarglömda kläder.
Är det bara jag som letar handskar där? Ja, tydligen - med tanke på att jag hittade minst 20 par urfina och svindyra handskar som inte hade en enda hand att värma.

Nu var det inte handskar utan äpplen det skulle handla om. För en annan sån där nyhet är att i skolan tar barnen med frukten själva. Omedelbart ställer det höga krav på en Drottning att måndag till fredag alltid ha äpplen hemma - eftersom det är det som är frukt. Enligt Prinsen. Nästa utmaning blir att varje morgon packa ner ett äpple i väskan. Inte glömma.

Greven och Grevinnan förklarade hur frukteriet fungerar redan på föräldramötet som hölls tredje skoldagen. " alla tar med en frukt och sen skär vi det i klyftor och bitar i en stor skål, så kan alla barn ta. Detta gör att barnen äter mer frukt än om dom ska äta från ett helt äpple, har vi märkt. Dessutom gör det inget om någon glömt frukt en dag. Vi delar"
Superfin tanke verkligen. Och superbra att frukten delas eftersom ingen i klassen har några framtänder kvar att gnaga med. Efter några dagar upptäckte jag dock att Prinsen inte åt något äpple alls i skolan. Varför undrade jag då.
- Jo mamma, Greven tar mitt äpple och gör fruktsallad med de andra barnens frukter och jag gillar inte fruktsallad, så jag äter inget. Jag vill inte ha blandat.

Ok. Detta var i augusti - och såklart meddelade jag Greven och Grevinnan dagen efter att jag kommit på varför Prinsen aldrig tog något ur den där skålen. "Vi hittar en lösning", sa dom. Sedan dess har klassen två skålar. En stor med blandad frukt och en liten med Prinsens äpple. I love Greven och Grevinnan.

Med detta kom också en ny tradition. På klassens anslagstavla hänger ett papper. Det är Prinsens papper.

 

 

Det vittnar inte bara om hur många dagar han gått i skolan utan även om var hans mamma handlar frukt, samt vilken enormt dålig ekohandlare hon är. Skämskudden fram för en Drottning.