onsdag 30 januari 2013

IQ

eller begåvningsbedömning...
Det var nog ingen som tvivlade på just detta när det gäller Prinsen. Att det liksom skulle vara nåt fel på intelligensen. Alla besticken är i lådan om man säger så. Och några extragrejer också  förmodligen.
Idag var jag hos BUP-psykologen och fick reslutatet av testet presenterat. Prinsen ligger på ca 120. Det är högre än 91% av befolkningen, enligt Wikipedia.
Det betyder inte att det kommer att bli enkelt för Prinsen i olika lärandesituationer. Men det betyder att det hindret inte behöver övervinnas.

Och här någonstans andades mamman ut för första gången på flera månader...

söndag 27 januari 2013

överraskning

I princip varje dag kommer jag på nåt nytt med Prinsen. Det gör jag förvisso med Prinsessan också, men inte på samma sätt. Jag har levt med honom i 5 år och 351 dagar. Nästan lika länge har jag vetat att han varit lite mer än andra barn, eller lite mindre - allt beroende på situation. Lite mer intresserad av brandbilar och lite mindre intresserad av att rita. Lite bättre på att springa - och lite sämre på att stanna. Tillexempel.
Sedan dagen D, diagnos-dagen (november 2012) faller allt fler pusselbitar på plats. Små insikter och ahaupplevelser. Som det här med överraskningar.
Det var när Hab-kuratorn frågade om julen som jag plötsligt förstod. Han gillar inte överraskningar. Eller fel - han gillar dem, om det är en överraskning som han just då gillar eller har väntat sig. Han gillar att få Lego i paket, om det inte är ett Lego han redan har för då blir han skrikarg. Han gillar inte att få kläder, men om han VET att det är kläder i paketet, kan han hjälpligt acceptera det.
När han fyllde tre år och den "kompetenta mamman" kom sjungandes med en stor hög presenter på morgonen blev han helarg. Kastade paketen och skrek. Prinsen närmast hysterisk. Mamman minst sagt besviken.  Gör om gör bättre. På fyraårsdagen fick paketen ligga på köksbordet. Det blev bra. Till femårsdagen frågade jag om jag fick komma och sjunga med paket. Det fick jag. Så då gjorde jag det. Prinsen mycket nöjd. Mamman halvnöjd. För inte ska man behöva fråga om att få lov att uppvakta? det borde väl vara en överraskning...
Det är enligt boken "PK-agerande som förälder" tydligt formulerat att på julen ska barn få några saker dom vill ha - och några saker som föräldrarna/andra vuxna hittar på själva eller tycker att barnen vill ha. Överraskning alltså. Efter ett antal misslyckade "överraskningar" där PK-mamman gissat lite djärvt i valet av julklapp, har jag nu bestämt mig för följande:
  • Jag ska hädanefter, så länge det behövs, alltid berätta hur det blir med paket, dvs i förväg berätta hur många paket han ska få och vilka kategorier (Lego, böcker, kläder etc)
  • Jag ska aldrig gissa eller chansa - utan om jag är osäker ska jag fråga. Gillar du smurfar? Tillexempel.
  • Och sist men inte minst - detta ska jag göra med glädje över att mitt barn mår bra av det (och därmed också jag och Prinsessan) och jag ska inte bli bittersur för att jag inte kan överraska till 100%. Det är ingen världskatastrof att berätta i förväg. Värre saker har hänt.
Detta skriver jag 27 januari. Förintelsens minnesdag. Som sagt:
värre saker har hänt!

fredag 25 januari 2013

att komma ut

Jag är med mina snart 40 år ganska erfaren av att komma ut. Jag har kommit ut i alla möjliga avseenden. Svårast var såklart första gången. Då var det med stor vånda jag tog steget. Hur gick det? Jo, bra. Andra gången var det lättare. Såklart. Hur DET gick? Jodå - finemang. Tredje gången var en baggis. Nästan som att berätta om ett husköp eller liknande. Idel glada miner. (nåja nästan)
Nu är det i alla fall dags igen. Att komma ut. Skillnaden den här gången är kanske att det lika mycket är prinsen som blir outad, som att jag kommer ut. Det är ju HAN som är autist. Det är HAN som har ett funktionshinder. För närvarande vet han inte ens om att han har en diagnos. Jag gör jobbet åt honom. Banar väg. Förbereder. För att han, den dagen det är dags, inte själv ska behöva komma ut i varje sammanhang det krävs.
På detta är jag nybörjare. Här är jag helt grön. Att plötsligt behöva lära mig detaljerna i LSS-lagstiftningen, stava till Habilitering och dessutom gå dit flera dagar i veckan,  fundera på att gå med i nåt förbund eller förening bestående av likasinnade; autistmammor och deras ungar. Jag måste lära mig allt om den delen av mitt barn som tillhör diagnosen.  Detta ska jag komma ut med. Och helst förstå lite av också.
När jag kommer ut med detta, blir människor inte glada. Ingen säger grattis. Dom flesta tar det med ro och säger nåt i stil med; "men vad skönt, nu vet ni i alla fall". Några blir förfärade och lägger huvudet lite på sned och tycker synd om prinsen. Då ångrar jag genast att jag sa nåt. Men det är så det är i en "komma-ut-process". Lite ups and downs. Ett steg fram och tre åt sidan. Människor som fattar och människor som inte fattar.
I alla fall - den värsta personen är ju kvar att komma ut för. Prinsen själv. Tur för mig att Habiliteringen ordnar en samtalsgrupp om just detta. Jag och andra autistmammor ska få prata om hur vi pratar med våra barn om diagnosen. Bra där Hab.

torsdag 24 januari 2013

ett steg in i skolan

Idag var det dags för öppet hus och information på skolan som prinsen ska börja på till hösten. Det slog mig innan jag gick dit att snart finns det ett skolbarn i familjen. En ny era. För honom och för mig. Och för att inte tala om skolan, som får världens finaste elev till sig. Vilken lycka för dom.
Såklart var jag tvungen att ta tag i rektorn och prata lite. Hon är ny. Väldigt ny. Men varken ung eller oerfaren. Hon förstod. Nickade och visade på att hon i alla fall visste vad jag pratade om. Bra start kände mamman som haft lite farhågor.

När jag kom hem såg jag mormor och prinsen genom köksfönstret. Dom satt och fikade och grejade med något. I stilla frid. Mycket vackert!
Många sådana stunder önskar jag honom, den lille store prinsen, som så ofta har "oro" i kroppen. Och knoppen.

tisdag 22 januari 2013

även gamla hundar kan sitta


och även denna mamman kan blogga
tror jag
 
om inte annat så har jag bestämt mig för att ge det hela en chans
inte mycket finns att förlora på det
mer än möjligen tid
och det har jag gott om