tisdag 23 april 2013

kärleksregn

Prinsen har varit trött och hes. Lite sjuk nästan. Måndagen fick han därför tillbringa med mormor medan Prinsessan var på förskolan och Drottningen på jobbet. Det var riktig kvalitétstid för både mormor och Prins. Efter jobbet anslöt jag och innan vi åkte och hämtade Prinsessan ville han rita. Till mig ritade han. Inte ett öga torrt i mormorhuset!





 

Dock(med mycket torra ögon) konstaterar jag att teckningen är och uppenbarligen förblir upp och ner i min telefon. Jag till och med vände på telefonen när jag skulle ladda in fotot i bloggen - men icke!
Den som är nyfiken ombeds därför vrida sin dator, platta eller lur 180 grader för då kan ni se teckningen som den är tänkt. Kärleksregn. Det är många blommor i rad. På gräset. Sen är det röda moln som regnar en massa kärlek (på mig är tanken enligt konstnären).
För en Drottning vars Prins haft ett massivt motstånd mot att rita och skriva hela livet är den här teckningen mer värdefull än Mona Lisa. Så det så!
 
Det verkar också som om det här med att skriva ändå inte kommer att förbli ett megahinder (vilket jag oroat mig för). Han vill själv nu. Frågar tålmodigt om nästa bokstav i det han ska skriva. En hel bok med trollformler har han gjort på förskolan. Den är fantastisk. Hos mormor igår blev det följande:
 
 









 
 
Jag gillar dig med - min älskade Prins, men ett kärleksregn som ditt, blir svårt att toppa...

tisdag 16 april 2013

vågar knappt andas

Alltså. Idag var det dags för visitation på skolan. Drottningen hade bjudit in sig själv på ett möte med Prinsens blivande pedagoger. Taggad till tänderna med diverse argument och många kilo mod kryddat med tydlighet, trädde jag in i deras palats. Målet var att så första fröet till att dom ska förstå att Prinsen nog behöver lite mer än deras vanliga rullor, hur bra de än är. Jag blev visad till ett fönsterlöst rum (läs skrubb) där barn med hemspråk (heter det ens så nu på 2000-talet?) måste sitta. Tack gode Gud att mina barn trots sina gener inte ska behöva sitta där och ha danskalektioner. Tänkte jag.
Sen kom dom. Han och hon. Greven och Grevinnan av förskoleklassen. Med kaffe och hur mycket ödmjukhet som helst. Båda uppriktigt intresserade av att verkligen få veta mer om min Prins och hans egenheter. Inte nog med det; dom visade sig också vara mer än villiga att anpassa diverse, det ena och det fjärde för att skolstarten ska bli så bra det bara går.
(det är nu jag undrar om jag hamnat i dolda kameran eller liknande, för detta hade jag inte väntat mig.) Jag var beredd på kamp. Det fick jag inte

När vi hade pratat si så där en timme tittade Greven och Grevinnan på varandra och sa i samförstånd: " jag tycker nog att det låter som att här behövs en resurs i gruppen"

Jag hoppas att jag i det ögonblicket lyckades dölja min omedelbara reaktion, som känslomässigt var lika fjantlycklig som när ordet "gravid" kommer på Clearblues stickor efter år av barnalstringsförsök. Hade jag följt min impuls och gjort en glädjedans så hade dom kanske försökt förflytta hela familjen till nån annan skola. Omedelbart.  Jag behärskade mig.

Var det inte svårare än så här? Är det sant att dom redan förstår?
Jag vågar knappt andas.
Och jag fånler.

söndag 14 april 2013

mina fina biceps

På vardagar har hovet en ganska etablerad morgonrutin. Från "hopp ur sängen" tills vi är ute genom dörren tar det ungefär en timme. Och då är det inte stressigt. Mycket bra vana om ni frågar mig.
När vi är lediga finns en annan rutin. Den största skillnaden är att vi då tittar på Bolibompa i drottningens stora säng, så fort förste tronarving vaknar. Hela familjen älskar dessa morgnar.
Där ligger jag, med en Prins på ena sidan och en Prinsessa på andra, tätt tätt som enorma muskler. Mina fina biceps. Och aldrig att jag känner mig så stark som just då...

fredag 12 april 2013

hejdå förskolan

nåja, inte än alltså

Nu är lappen om uppsagd förskoleplats inlämnad. GULP! Nu är den eran över (för Prinsen). Gud ske lov att jag har en treåring kvar. Jag älskar dagis. Alltså ÄLSKAR!  Kanske beror det på att jag själv aldrig själv gick på dagis. (och ja jag VET, man får inte säga dagis, men jag orkar inte vara pk hela tiden) 
Eller så beror det på att vårt dagis är så fantastiskt bra. Femton barn in alles i en åldersblandad grupp. Fyra pedagoger som varit samma hela tiden. Optimala förhållande för Prinsen. Förutom få barn och många vuxna så är det dessutom så att våra fröknar (ja, jag VET att man inte får säga fröknar heller) är enormt engagerade och villiga att skapa bra förutsättningar för alla barn. Prinsar med autism inkluderat. Fröknarna har från början till slut tagit oss på största allvar, vi har gjort detta tillsammans. Dom värnar om mina barn nästan som om det vore deras egna. Sådant gör till och med en ganska tuff drottning lite rörd.

Nu är det två månader kvar på Prinsens förskoletid. Och vad gör fröknarna? Jo - dom lägger ner massor med tid och energi för att göra ett schema till Prinsen. För han behöver och kommer att behöva ett schema sen i skolan. Trots att det är så kort tid kvar, förstår dom värdet i att dels låta de sista månaderna bli så bra det går och dels hjälpa oss med att arbeta in schematänket i Prinsens vardag. Nu blir drottningen mer än rörd, för detta var inget som jag krävde. Eller ens tänkte på själv. Jag tänkte att "vi jobbar med det sen" för nu är det så kort tid kvar. På dagis.


I måndags sjösattes schemat. Prinsen hade fått det presenterat.
Efter en liten (eller ganska stor) morgonkris här hemma så blev premiären väldigt bra. Hela veckan har varit bra. Han älskar sitt schema och är så stolt. Och vet ni? Dom har valt samma färger på dagarna som den magnetiska schematavlan som vi ska få via habiliteringen att arbeta med här hemma.




Att sedan fröknarna lagt in "lego efter beskrivning" och därtill köpt in nya modeller till detta, är ju mer än fantastiskt. Dom vet minsann hur sånt här ska introduceras för en Prins som inte gillar nya grejer per automatik. När hovfotografen tillika mamma skulle fotografera det hela var hon tydligen så tagen att det blev lite suddigt av bara farten.















Och detta ska vi lämna. Eller - Prinsen ska lämna detta dagisparadis som kryllar av kärleksfröknar. Tack och lov får jag ju "gå" kvar ytterligare tre år.



fredag 5 april 2013

det här med mat

Många barn har lite ideér om vad de gillar att äta och hur det hela ska gå till vid en måltid. Barn med Autism har lite fler ideér och är något mer bestämda med hur det hela ska gå till. Ett spännande och utmanande minihelvete för envar förälder. Prinsen inget undantag såklart. Fast det är en sanning med modifikation. För samma sekund som den ömma modern ropar "MAT" så kommer han skuttande med glädje. Han uppför sig exemplariskt och äter flera portioner med kniv och gaffel. Om det serveras pannkakor dvs.
Nu kan ju erkännas att det inte serveras pannkakor här i slottet varje dag. Alltså är den glädjeskuttande och ätande och någolunda stillasittande sonen bara ett fenomen som förekommer ibland. När det serveras pannkakor dvs.
De andra dagarna står spännande saker som fiskpinnar, köttbullar och korv på menyn. Med pasta. Och ketchup. I ett försök att få till en klämkäck "tallriksmodell" finns lite gurka med på ett hörn. Mest för drottningens skull kan man gissa. Om socialstyrelsen kontrollerat det hela skulle dom stämplat slottsköket med "kan innehålla spår av vitaminer" . Fast även detta är en sanning med modifikation, ty frukt innehåller ju massor av vitaminer och Prinsen äter massor av frukt. Av en enda sort - äpplen - i den färg och syrlighet som han gillar just den dagen. Och så vattenmelon såklart i ohemula mängder. När det är säsong för det.
Vid varje måltid äter Prinsen oftast bara det som han föredrar framför något annat. Och vad som föredras är alltid ganska olika. Om det är köttbullar med makaroner, kan det hända att han ena dagen enbart äter köttbullarna, men nästa dag enbart makaronerna. Så ser de flesta måltider ut. Om det inte serveras pannkakor förstås. För då äts minsann både pannkakor och sylt. Bobs hallonsylt i flaska ska det vara. Vad annars?

Som mamma, som matälskande och matlagningsälskande mamma, har det blivit mycket skosvav inombords och ett och annat omoget uttalande vid kvällsmatarna genom åren. "här har jag stått och lagat... bla bla skäll skäll..."
Nu är det sedan en tid slut med det. Jag är glad att Prinsen äter. Och jag är glad att han äter mer än pannkakor. Jag är ledsen för hans skull att han inte kan/vill/vågar prova nya saker alls. Men jag har slutat vara ledsen själv över att ingen jublar och hamnar i paltkoma  när jag "gjort mig till" våra vanliga vardagskvällar. För jag gör mig till - och glädjs över min egen tallrik. För på den finns aldrig pannkakor. Och inga köttbullar heller.

Och jag tror bestämt att drottningen skulle må bra av lite fler gästabud på slottet. Dagens löfte till mig själv. Bjuda hem fler på kvällsmat. Jepp!