humör, himmel och helvete

Alla föräldrar känner till fenomenet att kastas mellan himmel och helvete när det gäller barnens humör. Ni vet när treåringen inte är nöjd med sättet man satte på strumporna på - eller om man gud bevars började med fel fot. Och dessutom med fula strumpor. Eller förpubertala explosioner som kommer plötsligt och till synes utan anledning och växer sig så stora att resten av familjen vill flytta hemifrån. Sådant tar musten ur vem som helst.
För många föräldrar till barn med NPF är detta en bister regel snarare än periodiska undantag. Det gäller att var eviga dag balansera varje stund på en skör lina och parera med en individ vars ena stora problematik är att kommunicera. Kanske speciellt kommunicera känslor. Mission impossible.

Därför blir en Drottning extra euforisk när det som blev ett rejält helvete ena dagen sedan utvecklades till himmel veckan efter. Förra veckans Hundkurs slutade i ett häftigt utbrott då Bella (hunden alltså) av misstag råkade få Prinsens fingrar emellan i jakten på en korvsnutt. Inget blodspill men sprutande tårar och ett helt låst läge. Han skulle bara hem. Förslag på paus eller byte av aktivitet möttes med skrik. Hem. Vi fick lämna kursen hals över huvud utan att ha rett ut situationen. Prinsen var mycket arg på Bella och det gick inte att diskutera händelsen på nån vettig nivå på flera dagar. Sen kom ett brev på posten. Från Bella.

 

 

 

 

 

Äntligen mjuknade Prinsen. I alla fall lite. Mellan bitdagen och himmelsdagen som jag snart ska berätta om kom dessutom Lucia. Tjena mittbena - ingen bra vecka i vårt liv någonsin, men Lucia får bli ett eget inlägg. Det har kort sagt varit jobbiga dagar för Prinsen. Balansen på den sköra tråden har varit svårare än på länge för Drottningen att klara.

 

Så blev det dags att åka till Bella igen idag. Prinsen någorlunda taggad, men jag hade såklart en oro över ännu en "misslyckad" kväll med hastigt uppbrott och tråkiga utbrott. Tur att jag har fel ibland. Oron var mer än obefogad.

 

Prinsen stiger in genom dörren på kursen och Bella möter i hallen med världens gladaste svans. Prinsen böjer sig ner och kramklappar om sin vän och säger:

- Förlåt mig Bella, att jag var så arg förra gången. Förlåt!

 Vi har absolut inte pratat om att göra förlåt och de sista dagarna har vi inte alls nämnt förra veckans tråkigheter. Prinsen har enorma svårigheter med att förstå hela förlåtgrejen och att anamma den. Detta kom spontant. Inte ett vuxenöga torrt i hallen.

 

Kurstimmen som följde var nog hans bästa hittills. Lugnt och sansat och det avslutades med att Prinsen, Bella och Matten läste bok i saccosäcken. Total harmoni och lugn. Och boken heter Bravo Bella.

 

 

 

 

Vad som sker med Prinsen en sådan här himmelshundkväll går inte att beskriva i ord. Det är magiska krafter och pojken jag har med mig därifrån har djupare smilgropar i kinderna än den pojken jag hade med mig dit.

 



Bravo Bella! Så kan man sammanfatta dagens himmel.

Och bravo Prinsen!

äpplen, insikt och anpassning

Att bli skolförälder innebär en mängd förändringar. Det är minsann inte bara barnen som utsätts för nyheter. Även Drottningar blir drabbade. I veckan som gick försvann ett par handskar på skolan. Nytt för Prins och nytt för mig. Vi har aldrig "tappat bort" något på dagis.
Sen kan jag ju ställa mig frågande till de dussintals tunnor/korgar/lådor som står utspridda i skolans långa korridor. Proppfulla med kvarglömda kläder.
Är det bara jag som letar handskar där? Ja, tydligen - med tanke på att jag hittade minst 20 par urfina och svindyra handskar som inte hade en enda hand att värma.

Nu var det inte handskar utan äpplen det skulle handla om. För en annan sån där nyhet är att i skolan tar barnen med frukten själva. Omedelbart ställer det höga krav på en Drottning att måndag till fredag alltid ha äpplen hemma - eftersom det är det som är frukt. Enligt Prinsen. Nästa utmaning blir att varje morgon packa ner ett äpple i väskan. Inte glömma.

Greven och Grevinnan förklarade hur frukteriet fungerar redan på föräldramötet som hölls tredje skoldagen. " alla tar med en frukt och sen skär vi det i klyftor och bitar i en stor skål, så kan alla barn ta. Detta gör att barnen äter mer frukt än om dom ska äta från ett helt äpple, har vi märkt. Dessutom gör det inget om någon glömt frukt en dag. Vi delar"
Superfin tanke verkligen. Och superbra att frukten delas eftersom ingen i klassen har några framtänder kvar att gnaga med. Efter några dagar upptäckte jag dock att Prinsen inte åt något äpple alls i skolan. Varför undrade jag då.
- Jo mamma, Greven tar mitt äpple och gör fruktsallad med de andra barnens frukter och jag gillar inte fruktsallad, så jag äter inget. Jag vill inte ha blandat.

Ok. Detta var i augusti - och såklart meddelade jag Greven och Grevinnan dagen efter att jag kommit på varför Prinsen aldrig tog något ur den där skålen. "Vi hittar en lösning", sa dom. Sedan dess har klassen två skålar. En stor med blandad frukt och en liten med Prinsens äpple. I love Greven och Grevinnan.

Med detta kom också en ny tradition. På klassens anslagstavla hänger ett papper. Det är Prinsens papper.

 

 

Det vittnar inte bara om hur många dagar han gått i skolan utan även om var hans mamma handlar frukt, samt vilken enormt dålig ekohandlare hon är. Skämskudden fram för en Drottning.

novembertoppen

Här kommer novembers topplista på lyckostunder. Det finns ingen rangordning, var och en är lika magisk:

Huvudet under vattnet
För två veckor sedan skulle det doppas huvud på simskolan. Prinsen vägrade. Men sen under hinderbanan tio minuter senare dök han ner på botten flera gånger och hämtade leksaker. När jag påpekade att han var under vattnet sken han upp med hela sitt tandlösa ansikte. Stolt.

Pinne på tippen
När Prinsen slutade dagis i somras, så fick han förutom en liten hög pysselalster även en stor pappkasse med flera miljoner (kanske 75 alltså) pinnar i som han haft i olika gömmor på dagisgården, med sig hem. Inte poppis hos Drottningen. Pinnkassen har stått och skräpat utanför ytterdörren och dessutom fyllts på under flera månader. Många pinnar blir det. Igår körde hovet till tippen med diverse skräp och hur som helst så slängde vi hela pinnsamlingen. Bara så där.

Läsa
Plötsligt en dag satt han och ljudade RAFAEL och FIKA på schematavlan i köket. Bara så där. Att han kunnat bokstäverna länge är en sak. Läsningen har han, som med allt annat okänt, inte kunnat närma sig alls innan. Nu tror jag koden är knäckt.

Storhandling
Hela hovet, katt exkluderat, var liksom tvungna att åka och handla på söndagen, en aktivitet som jag annars undviker så långt det bara går i ovan nämnda konstellation. Men att servera vatten till frukost en dag till var liksom under min värdighet. Och köttbullar, fiskpinnar och falukorven var slut. Grönsaker och bröd likaså. Och äggen, mjölken och curryn. Ja, ni fattar. Här kommer det fantastiska: det var harmoniskt och trevligt att handla, det gick snabbt, tjatfritt och lätt. 900 kronor och en fånleende drottning senare belönade jag barnen  med en galen discodans i vardagsrummet.

Bella-bus
Hundkursen är igång igen. Nu med ny hund och på ny plats. Jag får säkert anledning att återvända till detta framöver, men kort kan man säga att Prinsen bubblade av skratt i 45 minuter och tränade med Bella som i sin tur troligen hade träningsvärk i gladsvansen en hel vecka efteråt. Efteråt kramade han Prinsessan helt spontant. Det är första gången på flera år.

Kvällschock
Inte mindre än två gånger har Prinsen, på helt eget initiativ, klätt av sig och borstat tänderna på kvällen vid läggdags, så när jag kommit upp för trappan har han legat i sängen och väntat för att ge mig en glad överraskning genom att vara färdig för saga. Utan tjat. Utan bråk. (utan feber) Bara så.


 Observera att detta bara är några av lyckostunderna; Älgspotting, Måns Möller, Pyjamasparty, Ö-liv är några andra. Och den retroaktiva löneutbetalningen såklart.

biljett fixad

I helgen som gick har jag jobbat och tronarvingarna har campat hos mormor. Vid återseendet berättade plötsligt Prinsen mycket upphetsat och ivrigt:

" ja, mamma, så jag har ju gjort fyra biljetter också - till moster och mormor och till dig och Prinsessan. Det är en föreställning som ska vara på julen. Om Gud. Eller om det var Jesus, jag har glömt"

Jaha.
(öh)

Här flikar mormor in och förklarar att Prinsen själv alltså ska framföra en egen föreställning på julafton om Gud .För oss. Och att biljetterna nu är tillverkade och reserverade. Jag blev stum en liten sekund. Och naturligtvis mycket stolt över detta mycket passande och kreativa initiativ.

Nu räknar jag dagarna till julafton och föreställningen om Gud som min Prins ska framföra. En enmansföreställning av klass. Och jag har en biljett.

söndag igen

för tredje söndagen i rad smyger Prinsen ner för slottstrappan efter god natt
med ont i magen
efter lite mys och gos och ibland en macka går det bra att somna
(på lovet hände det även måndag och tisdag)

Drottningen är snabb med sin ickevetenskapliga analys
den behöver inte ens skrivas här

suck

200 minus 1

idag kom fotokatalogen
fram och baksidan pryddes av härliga gruppfoton där samtliga skolans elever är med
tagna på en vänskapsdag tidigare i höst

samtliga elever utom Prinsen då

"jag ville inte stå bredvid en massa som jag inte känner"

inne i katalogen är han med. och såklart sötast i klassen.
i denna fråga är jag helt objektiv

att vara PK

eller inte

I dagarna har vi drabbats av Halloween. Utan att gå inte på historian kring hela grejen vill jag dela några åsikter från min egen soffhörna. Först kanske ska nämnas att jag skarpt ogillar "bus eller godis" och kommer inte att ha många åsikter som på något vis hyllar denna aktivitet. Det första spontana argumentet är såklart det som många delar med mig:
- att vi "köpt" ett kommersiellt koncept som eg mest gynnar handeln och inte har någon djupare mening för oss i Sverige
Här märker jag att många av mina vänner och bekanta har förlikat sig. "jag gillar egentligen inte grejen, men barnen tycker att det är så kul, så nu är jag positiv ändå - och det går inte att stå emot för alla andra gör det". Själv gillar jag inte att göra saker för att alla andra gör det, och jag gillar inte heller grejer bara för att barnen tycker att det är kul. Så tråkig är jag. Hepp!

I dagarna har jag funderat riktigt mycket på min egen avsky till "bus eller godis". Det finns många bottnar och många skäl till varför jag (även om det enklaste såklart vore att förlika sig och hänga med på tåget) fortfarande tycker att det är en dum grej.

Först lite om företeelsen som sådan:

- om du inte ger mig det jag vill ha - gör jag något taskigt mot dig
 Som vuxen åker du i finkan för rån eller hot om du gör ngt dylikt. Dom flesta skriver under på att sådant beteende inte är ok. Rån eller hot alltså. Jag tycker inte det är ok att barn gör det heller. Inte ens på Halloween. Jag vill inte att mina barn någonsin med vuxnas sanktionering hotar främmande människor. Och nä - jag tycker inte det är gulligt. Inte ett skit.
Och nä - jag tycker inte det är harmlöst heller. "dom menar ju inte att hota - det ÄR ju inget hot"  Nähä - vad är det då?
"man kan ju bara säga att man inte vill vara med - man måste ju inte ge godis" Nä just det. Jag väljer istället att få brevlådan full med hundbajs, samtliga cykellås igenproppade med superlim eller ägg på alla fönster.

- detta taskiga jag gör - passar jag på att göra helmaskerad
Superfiffigt - för då kan inte husägaren leta upp barnet/familjen i fråga och ge tillbaka hundbajset eller kasta ägg tillbaka (för det är ju KUL) " barnen tycker att det är kul att klä ut sig i läskiga masker" Skitkul säger alla föräldrar med traumatiserade småbarn som inte lär sig sova själva igen förrän efter jul för att dom drömmer mardrömmar om maskerna.
"man ska väl inte sluta med en rolig tradition för att några tycker det är läskigt - dom kan ju låta bli att öppna dörren"  Jo. Det vore en mycket bra idé att sluta just för att några tycker att det är läskigt.


Sen kommer en socioekonomisk aspekt:
För att ens kunna klä ut sig krävs ett par hundralappar eller möjligen en mycket sykunnig och påhittig person som kan göra utklädningen. Ganska många barn faller utanför den här ramen. Jag jobbar med dom. Jag vet var och att dom finns. Nu ska ni få höra vad "bus eller godis"-supportrarna tycker är ett bra förhållningssätt:
"är dom inte utklädda får dom minsann inget av mig" (hehe)
Detta mår jag illa av. Har man ens reflekterat över varför dom inte är utklädda och har man ens tänkt tanken att det kanske är just dom barnen som behöver lite godis och kanske ett leende allra mest? Dom utklädda ungarna har väl råd att köpa sitt godis själv, tänker jag.
"är dom inte utklädda - tigger dom bara" ursäkta. Vad fan är det dom utklädda barnen gör då? Nä just det - nu glömde jag igen. Dom tigger ju inte, dom hotar. Så var det. Hot är bättre än tiggeri.

Privataspekten
Nu är jag ju nästan militant motståndare till "bus eller godis", men även om jag inte vore det, så blir jag lite sorgsen över min gata. Mitt kvarter. Här bor många barn i krokarna. I förrgår var det nog minst ett femtontal som var ute på tiggeri i olika grupper. Vi har en ljuvlig grannfamilj vars tronarvingar kommer till oss med jämna mellanrum. Dom är ett uppskattat undantag. Inga andra barn från kvarteret kommer någonsin och vill leka med min Prins (Prinsessan är lite liten fortfarande). Han är aldrig medräknad. Han har inga  kompisar. Men en gång om året ska jag tydligen tycka att det är kul att dom kommer och ringer på dörren. Dom kommer inte för relation. Dom kommer inte för att stanna. Dom kommer för att tigga godis. Jag tror att jag hade mildrats lite - om det också var så att dom här barnen hade kommit till oss någon av årets övriga 364 dagar. Det hade liksom känts mer ok. Nu känns det mer ruttet faktisk.

Kort final
Det är vuxna som läser bloggen. Om någon nu gått igång och tycker att jag är en trångsynt tråkig jävel så är det helt ok. Det är jag gärna i den här frågan. Jag har verkligen försökt hitta några bra skäl till att motbevisa mig själv, men jag har inte gjort det.
Jag vill också förtydliga, på förekommen anledning, att jag inte har något emot barn. Jag har heller inget emot barn som ringer på dörren. Jag har heller inte något emot utklädning som fenomen och jag har verkligen inget emot godis. Detta är faktiskt på inget sätt en kritik mot barnens ansvar i det hela. Dom är ju barn. Men om någon vuxen nu skulle känna sig träffad så är det nog en korrekt träffning.

lov - eller?

v 44. Känt som höstlov. Eller novemberlov fast det alltid är mest oktober.

För flera veckor sedan började Drottningen oroa sig för hur det skulle komma att gå. Efter lite detektivande hos Greve och Grevinna, rektor och fritidspersonal blev bilden klar över veckan. Vem jobbar när? Vad ska hända?
So far so good.
Att förklara fenomenet fritids för Prinsen var ganska komplicerat. De vanliga skoldagarna som slutar 14 går över i fritids med i stort sett samma personal och i exakt samma lokaler. Jag började förklaringsarbetet några veckor i förväg. Den för honom tydligaste skillnaden tänkte jag skulle vara Greven och Grevinnans frånvaro. Näst tydligast skulle vara de mer ostrukturerade dagarna.
Jag tror jag fick rätt.

Två dagar "lov" och en höststorm senare är Drottningen gråtfärdig och Prinsen trött. Båda dagarna har inneburit en katastrofhämtning. En sådan kan närmast beskrivas som en gallskrikande 6-åring, med ett riktigt otrevligt vokabulär mot alla runt om och en massa storögt gapande barn som stillsamt ser på - allt medan en mamma försöker vara lugn och sansad och förklara att "nu går vi hem". Det där med att "nu går vi hem" kan i sin tur närmast förklaras att jag med mer eller mindre våld tvingar honom med mig från skolan. Hem till oss. Till trygga slottet. Utan gapande barn som glor.

Idag var det en situation i en lek på gården. Något blev fel och  utbrottet hördes ända hem till oss. Jag hade nämligen just parkerat bilen, när jag hörde det. Jag tror att det måste vara ett par hundra meter emellan. Och hus och träd (utom de genom stormen fallna) i vägen. Jag hörde skriken. Vrålen. Mitt barn i total frustration.

Sprang jag dit?
Nä. Jag orkade faktiskt inte möta ett hysteriskt barn idag (igen). Och vis av gårdagen ville jag inte komma för tidigt. Nu var det 10 minuter kvar. Jag tog in posten, gick in och stängde dörren och andades lite tystnad en stund. Sen gick jag för att hämta mitt barn.
Med facit i hand borde jag ha väntat lite till. Han var fortfarande helt förstörd. Trots glassen på tallriken. I sådana lägen kan han inte kommunicera. Inte heller jag och personalen tilläts prata. Han kan inte stanna. Och inte gå.

"hela dagen innan har varit jättebra och han har haft kul"
OK. Att resten av dagen fram till läggdags lär bli ett smärre helvete kan nog ingen förstå. Mer än jag.

Vad var det då som blev fel på gården?
Prinsen åkte ut i ett bollspel för att han studsade bollen. Det fick man inte tydligen. Det visste inte han. Detta berättar han med darrande underläpp många timmar senare.

På min fråga om det var någon vuxen där då är svaret:

"nej - hon kom sen"

och

"jag tycker att dom (de andra barnen) kunde berättat om reglerna, mamma. Jag visste inte och ingen sa nåt"

Jag som vuxen kan förstå att barnen i 8-årsåldern inte drar reglerna i en på skolgården känd lek. Det är inte barns ansvar att göra det. Jag kan också förstå att personalen på fritids inte kan vara min Prins skugga hela dagarna, med befintlig bemanning. Men det är deras chefs förbannade skyldighet och ansvar att se till att dom räcker till, så att min Prins aldrig hamnar i sådana här situationer. Han förstår ju inte dem. Han kan inte reda ut det. Han blir bara jätterädd och skrikarg. Och han går sönder en liten bit varenda gång. Och det sitter i flera dagar. Han måste ha hjälp innan det sker. Han kan omöjligt tolka situationen. Omöjligt. Någon måste göra det åt honom. Preventivt!

Lov borde vara en paus, nåt positivt som bryter vardagen. Det borde vara det även för mitt barn.
Det här lovet har hittills inte bjudit oss på det. Jag hatar lov!

tandfen failar aldrig

Häromdagen hände det!
Framtand nr 2 åkte ut i samband med tandborstningen på kvällen.
Det var ganska väntat kan man lugnt säga . Tanden hade hängt på trekvart i många dagar. Många.
Alltså riktigt många.

Nåväl. Tanden placerades i vattenglaset och Prins och Prinsessa placerades i sina sängar. Men ohoj vad två små tronarvingar hade svårt att somna just den kvällen. Resultatet blev att tanden i vattenglaset glömdes bort totalt.
Detta kom Drottningen på tidigt följande morgon och var nära att dö på sin post där i gryningen, av skräck för vad som skulle komma att utspela sig om sonen som just vaknat upptäckt att tandfen inte kommit. Minuterna efter var vi dessutom nära att stryka med i sovrumsbrand, ty Drottningens hjärna gick på högvarv (läs: högre varv än på länge)

En lagom dålig lögn senare lyckades jag tassa ner och ljudlöst ( jaja, förmodligen inte alls ljudlöst) plocka ur tand och ploppa ner pengarna. Phu!
Ingen dog!
Tandfen failar aldrig! Så det så!

svart bälte i plättar

(originaltitel: pannkakor vs pasta 1-0)

Det är ju det här med mat va. Ingen munter grej. Innan jag fick barn hade jag en vision och stark övertygelse om att mina framtida barn minsann:
1. skulle gilla att äta alla möjliga smaker och maträtter, grönsaker inkluderat
2. skulle njuta av att gå på restaurang i dess rätta bemärkelse, dvs inte McDonalds etc.
Vilken tur att Drottningar kan inse när en vision bara är just det. En vision. Verkligheten blev liksom en helt annan, som i så många andra avseenden när vision möter verklighet.
Sen är ju Prinsen om möjligt lite mer selektiv än andra barn när det gäller mat.

Numera lagas det pannkakor eller plättar minst två ggr/v i slottet. Rationella Drottningen gör en rejäl laddning så att det räcker mer än en dag. Hade någon frågat mig för 10 år sedan om jag skulle ägna halva min kökstjänst år 2013 åt pannkaksvändning hade jag skrattat hysteriskt.
Men gott folk. Nu har jag svart bälte i plättar. Det är ganska få förunnat faktiskt. Och jag är stolt över min gradering.

Näst efter pannkakor är det pasta som går hem här. Men helt ärligt; vad innehåller pasta?
Mjöl. Punkt slut.
Slottspannkakorna innehåller förutom mjöl även mjölk, ägg och smör. Och ungefär varannan gång spenat eller morot. En helt fullvärdig måltid med andra ord, solklar segrare över plain pasta.

det är på håret

Nästan varje vecka kommer jag på något med Prinsen, som jag inte har förstått innan och som plötsligt får poletten att trilla ner.
Det här med hår. Nu föll det på plats.
Sista pusselbiten var när han i förra veckan sa:
"mamma, vem var det där?"
när  grannflickan cyklade vidare efter en kort pratstund. Finaste sommarprinsessan som varje kväll lekt med oss i slottsträdgården, de varma och lediga dagarna. Hans bästa kvarterskompis. Nu hade hon hjälm, jacka och satt på en cykel.

Han har haft svårt (och har) med namnen i klassen. 13 nya barn med 13 olika namn. Jag har oroat mig lite, fört det på tal ibland och frågat lite ledande frågor om vem han suttit bredvid etc.
"jag vet inte mamma, det var en kille"
Han berättade de första veckorna att alla ser likadana ut. Utom M.
" M är annorlunda mamma, hennes namn kan jag, för henne känner jag igen "
Det är också M han helst vill bjuda hem, så snart renoveringskauset är över i slottet. M har långt vackert mörkt hår. Det har inte någon av dom andra barnen.

I ett ivrigt försök att hjälpa honom lite med att urskilja, tog jag ovetande just håret som exempel.
" men T, han har ju inte likadant hår som dom andra pojkarna, eller hur? Han har ju lite längre och lite ljusare hår"
" men maaaaaamma, det har A också" (A är en späd flicka, ett huvud kortare än T)

Eller när Prinsen endast tre år gammal tror jag, sitter och leker i vardagsrummet hos sin älskade gudfamilj som han sovit över hos och gudmor kommer ner för trappan, nyvaken, rufsig i håret och utan glasögon, och han utbrister:
"Vad du heter f´nåt?"

Alltså.
Detta har jag just konstaterat. Min Prins identifierar oss på håret. I alla fall är det hans första/bästa urskiljning. Inte konstigt att han i åratal har ropat efter dagisfröken på stan, och när jag påpekat att det alls icke var hon så har han sagt:
"men dom var väldigt lika mamma"
Det var dom inte. Deras hår hade stora likheter. I övrigt var det inte så många rätt. Även om vi andra också har håret som en av de första igenkänningsgrejerna, så fortsätter vi ju sen omedvetet titta och kartlägga sånt som kroppsstorlek, hållning, ålder, ögonplacering etc.

Och härmed lovar jag Drottning av hemmaslottet, att aldrig ta en perukmakare som gillar att ta jobbet med hem, till min äkta hälft!

att bygga lego i byggrummet

Det är ganska tröttsamt att vara Drottning i hovet. Förutom det där vanliga, som städ, tvätt, mys, logistik måste jag tydligen driva Prinsens skola också. Suck. Rektorn har inte en enda gång på dessa veckor tagit en aktiv kontakt med mig.
Detta trots signaler från olika håll att det inte fungerar som det borde i Prinsens klass. Kanske tror hon att utbildningen i seriesamtal (som jag själv initierade) om sammanlagt 3 klocktimmar + hemläxa kommer att göra underverk. Kanske tror hon att jag glömt min oro som jag gång efter annan uttryckt. Kanske tror hon att Greven och Grevinnan skojar när dom försöker förklara.
Jag vet inte.

Men några saker vet jag. Jag vet att Prinsen inte deltar i särskilt många samlingar eller övningar som klassen har. Och jag vet att Greven "gett upp" försöken att tvinga honom att delta eftersom det liksom inte fungerar. Samtidigt har han inte gett upp om min Prins.

Dags att gå till rektorn. Igen. Var är den där personen som "skulle knytas till gruppen" och framförallt vem är det? Det vill jag ha svar på. Jag vill också diskutera huruvida samlingar och övningar som klassen har skall anses helt meningslösa och utan mål. Är svaret ja tycker jag att vi kan lägga ner klassen/skolan/samlingarna. Är svaret nej - dvs att rektorn menar att det finns syften med tex samlingarna undrar jag hur det kan anses vara ok att en  elev inte deltar alls. Hur får han del av/jobba med målen då tro?

Om en samling tex har målen:
- att stärka gemenskapen i gruppen (alla samlingars mål)
- att barnen tränar på att lyssna på pedagogerna och varandra (alla samlingars mål)
- att barnen tränar på att prata inför varandra (alla samlingars mål)
- att tex behandla rimord som ett led i språkutveckling och läsande (denna specifika samlingens mål)


Medan samlingen pågår bygger min Prins lego i byggrummet. Alla är glada. Samlingen förlöper fint. Dessutom kan han säkert redan rimma.
Men. Alltid ett men.
Har inte mitt barn rätt att få målen tillgodosedda/uppfyllda även om han inte kan sitta i en ring på golvet i en samling? Ska inte han bli en del av gemenskapen i gruppen? (något han genom sin autism såklart redan har extra svårt för) Hur jobbar man med just den biten tillsammans med mitt barn? Och vem ska hinna det? Ska inte han få del av gruppens/pedagogernas tankar kring rimord? (eller hösten, spindlar, former eller vatten what so ever) När gör dom det? Och vem? Och hur?
Nä just det - oftast görs det inte. Varken på den samlingen eller på någon av de andra under dagen.
Till råga på allt mynnar samlingen ibland ut i en praktisk övning som 13 av 14 barn tar sig an efter bästa förmåga. Det fjortonde barnet är min Prins. Han bygger lego i byggrummet.
Det är han förbaskat bra på .




Svara på detta rektorn så att jag förstår vad planen är. Vill ni skapa en världsmästare i konstruktionslek? Om det är målet så förstår jag taktiken.  Ni är halvvägs där...

balanskonst

Det är inte så läskigt som jag befarade att blogga. Tvärtom. Det allra svåraste att hantera är nog när människor ber beröm. (framförallt live, för då syns min förlägenhet) En generad drottning är en drottning lite ur balans liksom. Att vara lite ur balans är otäckt och spännande på samma gång. Och också bra. Tänker jag. I alla fall om vinglet beror på att bloggen berör andra. Sånt behöver jag öva på att höra. Och bloggen tvingar mig till det.

Några läsare ger sig till känna. Många gör det inte.
Jag har funderat på hur nyfiken jag är på vilka som läser här. Egentligen.
Jag är väldigt nyfiken. Mer än jag trodde jag skulle bli, men inte på ett för mig jobbigt sätt, utan mer på ett stillsamt och mysigt sätt.

Jag mår bra i nyfikenheten och att inte få den stillad känns helt ok. Den läsare som önskar att förbli anonym är 100% respekterad och oerhört önskvärd. Av  mig.
Men tillhör du skaran av människor som inte har något emot att lämna ett synligt spår, så går det bra att lämna en kommentar. Jättebra faktiskt.

"allt mamma"

Det är mycket med det ena och det andra. Drottningens löneplikter har tagit fart så där som det ska i september. Varje år. Därtill har vi skolsituationen för Prinsen som tar enorma mängder energi. Och tid. Då undrar jag lite hur jag tänkte när jag satte igång med helrenovering av Prinsessans rum i samma veva. Förmodligen gjorde jag inte det. Tänkte alltså.
Efter en härligt solig dag med tronföljare och extraprins i harmoni hela eftermiddagen, fick jag en timmes "Easy-Cover"-uppsättning innan solen gick ner. För den som undrar vad det är, går det bra att googla och om du efter det undrar om det verkligen är easy så kan jag redan nu avslöja svaret: NEJ! Det är inte easy.

Efter en sådan icke-easy-stund finns det nästan bara en sak som kan återställa humöret. Fredagskväll med Prinsen när Prinsessan redan gått och lagt sig. Idag hade jag turen att vinna över Ipaden. Det kan också ha varit så att jag mutade med kanelbullar.
"Du, hur trivs du i din skola egentligen?"
" Bra"
"Vad är det du trivs med då?"
"Allt mamma. Allt!"

Det svaret i ett mjukt och tandlöst leende, får mig att inse att vi avslutar skolveckan här och nu. Inga mer frågor från mig. Ingen mer tankeångest över allt som inte funkar hundra procent. Nu tar vi helg med orden "allt mamma"!

måla fan på väggen

Det som gör mig allra mest upprörd just nu är nog den eviga "nu-ska-du-inte-måla-fan-på-väggen-mentaliteten". Inställningen att det inte är lönt att oroa sig i förväg. Påståenden om att om det inte fungerar så får vi åtgärda det då. Då.
Jag som Drottning i hovet och vördad moder till den vackraste Prins som finns, är såklart oroad till döds över skolsituationen. Redan nu. Efter en månad. Jag vill inte hamna i ett hemmasittarinferno. Jag ryser av tanken att mitt barn ska bli utbränt innan han nollar första gången.
Målar jag fan på väggen?


Den som äger ett hus vet att det inte är kul om taket går sönder. Vad skulle du själv göra?

Scenario 1 
När taket på ditt hus är sönder, eller riskerar att gå sönder skall man inte göra något alls under en lång period, speciellt inte om tidigare ägare är de som påpekat att taket omgående måste tas om hand och bytas. Har en besiktning av taket gjorts, av kompetenta och erfarna fackpersoner, bör man inte alls lita på deras utlåtande utan istället göra en egen ockulär besiktning om ca fem minuter och därefter konstatera att ingen åtgärd krävs. När detta beslut ifrågasätts av människor som värnar om huset uttrycker sin oro över vad som kommer att ske om det blir en regnig höst, går det bra att förklara att taket kommer att lagas med gladpack - OM det nu mot förmodan kommer att regna.
När sedan regnet kommer, så som orospersonerna anade,  och det börjar droppa inomhus är det mest kostnadseffektiva ändå att laga med silvertejp på de ställen som verkar läcka mest.
När höststormarna kommer och det forsar in vatten kan det bli nödvändigt att investera i en presenning som läggs över alltihop för att klara vinterns snö. Att flera innerväggar redan tagit skada kan man lätt förklara bort med att "de torkar nog med tiden". På våren när snön smält och takbjälkarna bågnar behövs det inget expertutlåtande för att se att huset är förlorat. Det är utdömt, trasigt och går inte att rädda. Allt måste rivas, saneras och byggas upp på nytt. Den forna charmen är förlorad. Husets själ finns inte mer. Och det har kostat dig åtskilliga miljoner att återställa.

Scenario 2
När taket på ditt hus är sönder, eller riskerar att gå sönder bör man omedelbart undersöka möjligheten för snabb och kvalitativt takbyte. Detta för att undvika fortsatta skador på resten av byggnaden. Val av nytt tak bör göras så att det nya taket passar husets karaktär, samt att arbetet utförs av utbildade takläggare med stor kompetens inom området. Genom en snabb och genomtänkt åtgärd står huset säkert mot både höststormar och vinterväder och många år framöver.


Varenda rektor och skolpolitiker med sommarstuga väljer tvåan. Till sitt tak.
Till skolbarn likt min prins väljer samma personer ettan. Dom tejpar ihop mitt barn med silvertejp och hoppas att det inte ska börja regna.

Målar jag fan på väggen?
Nä - jag vill ha ett bra tak. NU. Jag tror att det blir mer lidande och mycket dyrare att köra med gladpack. Och jag älskar mitt hus för mycket för att vara nöjd med en presenning. Och jag vet - tyvärr - att det kommer att regna. Mer än en liten timme faktiskt.

kom hem och fika hos mig Jan

Tänk om jag skulle bjuda Jan till hovet. På en fika i all enkelhet. Jans uppdrag skulle, förutom fikan, vara att få Prinsen att sitta 4 minuter vid fikabordet efter att fikan tog slut, samt att få Prinsen att skriva sitt namn på ett papper. Med en penna som Jan valt.

Nu har 4 skolveckor gått. Det börjar röra på sig lite i skolan. Med det menas att rektorn tagit Greven och Grevinnan och även Drottningen på allvar. Lite i alla fall. Det blev ju ett möte. Återkopplingen som jag bad om fick jag själv dra fram efter två dagar och på mötet hade de kommit fram till tre saker (enligt rektorn)

1. Skolan vill ha hjälp av Habiliteringen.
Så gärna - men Habiliteringen arbetar ju nu inte främst med skolan som uppdragsgivare utan med familjen - så nu får jag dra i detta också (vilket jag såklart gärna gör)
2. Greven och Grevinnan ska få utbildning i sociala berättelser. Jag känner mig nödd och tvungen att meddela att både jag och dagispersonalen gått utbildningen men också att Prinsen inte riktigt svarar på metoden som önskvärt vore. Jag antyder att jag tror att Seriesamtal tex skulle vara bättre för honom.
3. Det kommer att knytas en tredje person till förskolegruppen . När och hur och framförallt vem har inte framgått.

So far so good. Kan man tycka.

Det är ju svårt för en Drottning att påstå att skoldagarna inte fungerar. Jag är ju inte där och ser. Och Prinsen är go och glad vid både hämtning och lämning. Men jag märker ju också att saker som "ska" bli gjorda inte görs av min gosse. Enkla uppgifter som han tekniskt klarar av, men inte utför.
Att det bara är förskoleklass och att det inte finns kunskapsmål eller skolplikt och att det inte gör något om han inte deltar är ett illa använt argument. Det är ju NU skolan måste lära sig att hantera, planera och anpassa. Det är inte Prinsen som ska lära sig hantera skolan, planera och anpassa sig. Prinsen är 6 år och har autism. Rektorn är  ca 50 och troligtvis neurotypisk. Därutöver utbildad.
Frågor på det?

Greven och jag är överrens; "hade han kunnat lära sig så hade det ju inte varit ett problem för honom" (lära sig är lika med sälla sig i leden och bete sig önskvärt på kommando)

Samtidigt som jag inåt och lite utåt för min kamp för min älskling rasar NPF-föräldrar i hela Sverige över en illa skött skolpolitik. Varenda unge som går förlorad pga dålig kunskap, ovilja till att ge resurser och godtycklig tolkning av skollagen är ett misslyckande för Sverige. Och hör och häpnad - inte bara ett misslyckande; också en ekonomisk brakförlust. Det Jan, det borde du ta fasta på. Nä just det - när skörden av våra barns ångest kostar pengar om tio år, har du ju lagt politiken på hyllan och lever fett på nåt styrelsearvode. Jag glömde. Förlåt.
Mera kaffe?

vad var det jag sa?

har jag god lust att överlägset slänga i huvudet på rektorn.
Nu är detta en ganska barnslig reaktion, som inte klär en Drottning. Som inte heller hjälper varken Prinsen, Greven eller Grevinnan. Så jag kommer att uttrycka det hela helt annorlunda när jag får chansen.

Min Prins har gått i skolan sju dagar på egen hand. SJU!
På fjärde dagen hade han sitt första stora utbrott och satt inne på toaletten med låst dörr och gallskrek när jag kom för att hämta. Inte ett önskvärt avslut på sitt livs första skolvecka kan man tycka. Jag tog nog det hela hårdare än han. Jag önskade honom mer. Jag önskade honom en lugnare start.

Måndagen var också tuff. Grevinnan och jag hade ett lagom rörigt korridorprat medan sexåringarna sprang fram och tillbaka runt oss. Det funkar inte bra helt enkelt. Det är för jobbigt för Prins, barn och pedagoger. Ingen har dött. Ingen gråter ihjäl sig. Prinsen tycker om att gå dit. Men det är inte tillfredställande.

Jag är så glad att dom berättar. Jag är tacksam att dom tar på allvar, vill mer och verkligen försöker. Greven och Grevinnan är med mig. Dom är för Prinsen. Dom vill ha mer resurs till gruppen/Prinsen.
Idag på sjunde dagen har dom haft ett inledande samtal med rektorn och bestämt ett nytt möte nästa vecka med henne. Mina förhoppningar att det mötet omedelbart kommer att leda till en resursperson är inte så stora. Hon har liksom satt ribban redan i våras. Tyvärr.  Men det är en start. Och nu tvingas hon agera. På något vis.

Inte ens jag trodde att det skulle ske så snart. Jag trodde att smekmånaden skulle vara lite längre. Några veckor i alla fall.
Men rektorn: vad var det jag sa?

skolstart

En i familjen tar detta med skolan mer stort lugn och enorm coolhet. Prinsen själv såklart. Drottningen är både rörd och orolig i en salig blandning med stolt och glad. Skolväska inköpt. Håret nyklippt. Äpple i väskan. Let´s go.

"jag har frågat Greven och Grevinnan (pedagogerna) om det går bra att jag är med första dagen"
"jaha, men varför mamma?"
"eh - för att det är bara två timmar och jag vill gärna se hur ni har det...eh.eh"
"okej - det går väl bra"

Detta var inför dag 1. Vi avverkade två lättsamma timmar med förskoleklassen. Många andra drottningar och en och annan kung var också med. Prima. Att Prinsen byggde kulbana mitt i samlingen var det ingen som brydde sig om. Eller att han inte alls ville gå till matsalen när det var dags för lunch. Hans kulbana var ju inte perfekt som han förklarade det för Grevinnan när hon försökte få med honom.

Man kan väl ändå säga att dag 1 förlöpte väl.

"imorgon lämnar jag dig kl 8 på nåt som heter Fritids, och sen kommer jag inte och hämtar dig förrän kl tre, eller kanske halv tre"
"mamma, vet vi var fritids ligger och varför redan kanske halv tre?"
"Ja, vi vet var det ligger - det är samma rum som skolan och Greven och Grevinnan är där och kanske längtar jag efter dig så mycket att jag kommer redan halv tre"
"ok"

Hela dag 2, nästan 7 timmar, förlöpte väl. Enligt Greven och Prinsen. I alla fall tills Drottningen uppenbarade sig i matsalen vid mellis för att hämta sin prins. Då fick skolan höra ett ramaskri utan dess like. Alla tystnade. Utom röstägaren.
"DU KAN VÄL HÄMTA MIG KLOCKAN SEX!!!!!!" (och lite andra fulheter hann han skrika fram också, men allt lämpar sig inte i skrift - heller)

Skönt att vara presenterad för alla pedagoger på plats och alla tandlösa barn som satte mackan i halsen. Nu är det gjort liksom. Här är vi!

när ensamheten svider

Så här i slutet av en lång ledighet på sommaren svider ensamheten mer än annars. Stämningen i slottet är ganska hetsig, alla är lite rastlösa på något vis. Prinsessan vill leka med Prinsen (eller med vem som helst). Prinsen vill absolut inte leka med Prinsessan (eller med något annat barn).
 Bråk och skrik och otrevligheter. Hela dagen lång.
" jahaha, så är det med syskon"
" det är likadant hemma hos oss"
Så kan det låta. Men det är inte sant. Det ÄR inte likadant hemma hos er. Hemma hos er är ni två vuxna och när tålamodet runnit ut hos den ene kan den andre ta över. Åtminstone ibland. Det går att andas i 3 minuter. Om dagen. Eller varannan dag. Hemma hos er bor det inte en pojke med autism och en trotsig treåring. Byt liv med mig en vecka och berätta sen om det verkligen är likadant hemma hos er. Fram till dess - håll truten - eller säg/gör nåt som får mig att må bättre.

Gnälliga drottningen får nu försöka förklara, släta över, annars finns risken att uppfattas som bitter eller missnöjd. Jag har ju satt mig i båten alldeles själv. Jag har valt ett enastående föräldraskap. För att jag ville det. Och jag vill det fortfarande.
Dock - att det är frivilligt (och oftast underbart) tar inte bort det faktum att den ibland, som nu på sommaren, är enormt ensamt. Min familj kan inte följa med på djurparker, museum eller sommarland tillsammans med andra familjer. Eller jo, kan kan vi, men eftersom vi måste hålla Prinsens tempo, så missar vi liksom det där med tillsammans. Fullständigt. Dvs - jag är lika själv (och ensam) med mina barn som de dagar när vi inte träffar någon annan. Alltså kan vi lika gärna strunta i att följa med, för vetskapen om att de andra familjerna ingår i någonslags gemenskap och att de delar en upplevelse tillsammans gör mest ont. I mig. Jag kutar ju ensam runt efter min Prins med Prinsessan i släptåg, medan de andra kutar runt tillsammans.
Sen måste vi hem. Energin tog slut.

Och där nånstans inser jag att överslätandet totalhavererade. Man kan inte lyckas jämt.

autist javisst

Alltid. Men det är inte alltid det märks. Tvärtom. Hela hovet åkte på läger med andra drottningar och deras prinsar och prinsessor. Fem ljuvliga dagar på en ö med krabbfiske, snäckletning, lek och diverse andra aktiviteter. Och håll i hatten - förutom sol och sällskap, krabbor och glasskiosk - bjöds det på helpension. Jag dristar mig till att påstå att endast ensamstående föräldrar (med barn på heltid) förstår ynnesten av detta fullt ut.
I detta sammanhang mår Prinsen bra. Och drottningen mår förträffligt. Prinsessan är i paradiset med alla kompisar och happenings. De små spår av autism som visar sig under läger kräver nästan spetskompetens för att upptäcka. Eller ett mastodontförstoringsglas. På läger är förhållandena gynnsamma för Prinsen. Fasta tider, fria ytor, en totalt "ledig" mamma med massor av tid och andra familjer som är välvilligt och positivt inställda till hela grejen och till honom. Kan inte bli bättre. I år var det till och med så bra så att han inför sin högst förvånade moder åt både en och två och tre portioner av samtliga måltider i matsalen. Ofattbart. Underbart.

Hemma i slottet igen är tillvaron semesterslö och skön. Inte en droppe regn hittills i juli gör att gräsmattor krasar lite under fötterna. Livet är gott.

prinsen konverserar

Snart semester.
En liten arbetsdag kvar för drottningen, men sen är det idel lata dagar. Rättelse: sen är det idel en himla massa disk och fika. Och bråk. Och aktiverande.
Men nu var det inte det jag skulle skriva om.

Vi busade till det och tog bilen till havet för en mjukglass i kvällsolen. För att liksom fira att barnen har lov. Prinsen såg en hund redan innan jag bältat loss Prinsessan.

"Mamma, får jag fråga om jag får klappa den där hunden?"
(mamman gör en blixtsnabb visuell bedömning av ekipaget, i detta fall medelålders par med en liten vit bomullstuss i snöret)
"Ja, det får du, om du lyssnar på svaret."

Svaret blev ja, och sedan utspelar sig följande konversation mellan matte och Prins. (medan han pussar och gosar med bomullstussen)

Vad heter hunden?
Han heter Göte.
Brukar han ofta slicka sig i rumpan? (detta frågar Prinsen medan Göte slickar honom i hela ansiktet)
Ja, det kan nog hända att han gör. (här ler hon milt och jag andas ut lite)
Vilket husnummer bor du på?
Jag bor på nummer 4.
Jag bor på Slottsvägen 16 och det är ett rött hus. Vad heter du?
Jaha, jag heter Birgitta. Vad heter du?


Här har Prinsen tydligen pratat klart och börjar gå därifrån. Jag ler och säger nåt som: "Nu tackar vi för att vi fick hälsa och säger hejdå till Göte." Prinsen är redan en bra bit bort. Han var klar med samtalet. Hepp.

prins på äventyr

förvisso har drottningen själv varit borta i tjänsten en knapp vecka medan Prins och Prinsessa haft det gött på dagis och hos mormor och med moster
so far so good
men att min lille store Prins därutöver drar iväg på egna (nåja inte helt egna alltså) äventyr med gudfamiljen med tältning och båtar et cetera fick mig plötsligt att inse att han håller på att bli stor
gulp
grejen var nog egentligen att själva äventyret liksom lappade över min egen frånvaro, men resultatet blev liksom att jag kom hem och fick gå här hemma efter att ha längtat i många dagar redan - och längta ännu mer för att han var ute och roade sig på sitt håll

ikväll var det i alla fall dags att hämta hem den förstfödde
illaluktande fuktig sovsäck
otäckt sår på ryggen efter en vurpa på klipporna
fantastiskt fin Prins som växt flera cm (tycker mamman) och som sa "hej mamma" ungefär som om jag varit i förrådet och bara hämtat en kruka eller nåt
i en vecka

jag tror nog han har saknat mig
i alla fall lite
och jag är glad att han inte förstår hur mycket jag saknat honom, för då skulle han kanske inte vilja att vi var på olika håll fler gånger
älskade fina

prinsessan på ärten

Ja, den prinsessan var ju en dam med en rejäl fis på tvären. Trots alla madrasser och täcken skavde den lilla ärtan henne. Jag vågar påstå att min Prinsessa är släkting i rakt nedstigande led (ja inte på MIN sida då) till ärtprinsessan. Trots enormt tålamod, stor förståelse, massor av madrasser så hittar hon yttepyttesmå imaginära ärtuslingar, som på något märkligt vis ger henne möjlighet att beklaga sig. Och nu pratar vi om gallskrik liggandes på golvet. Många långa minutrar och kvartrar. Av ingen anledning. Eller av alla anledningar. Lika ofta som antalet gula ärtor i en bigpack (finns sådana ens?)

Så ja. Bloggpaus är förvisso inte begärd men verkställd. Drottningen ägnar de tysta minuterna varje dag till retreat. Utan att blogga. I stilla bön om att treårstrotset snart ska mattas av innan det blir hispan som nästa anhalt. För mig alltså.

Tro nu inte att det bara och endast skriks över hittepåärtor. Nejnej. Mellan varven blir varje kvadratcentimeter av min hud pussad och hela hemmet blir ljudfyllt av gladsång. Det hjälps till med än det ena och än det andra och vips så leker Prinsen och Prinsessan riktigt fina kungliga lekar. Med varandra till och med. Då sitter Drottningen och ömsom håller andan och ömsom funderar på om hon håller på att tappa greppet. Och då bloggas det inte.

Det bloggas inte heller när nästan hela hovet åker till Mallis, vilket faktiskt har skett alldeles nyligen, eller när Drottningen dricker vin på verandan (vilket sker emellanåt).

En annan dag, när ärtorna är slut (och vinet) blir det blogga av ska ni veta. Då kommer sanningen om sommaren på slottet att publiceras. Så håll i hatten och kolla noga under madrassen ikväll.

alfabet

"mamma, vet du en sak?" (så här börjar han de flesta meningar)
"jo jag tror - att det det finns ett alfabet inuti magen och när man pratar hoppar bokstäverna ut genom munnen och blir ord. Smart tänkt av mig va?"

Ja. Verkligen smart tänkt!

små stora steg

Vi har fått hem vår schematavla och vår timstock från Hab.
Hepp.
Smärtfritt och konfliktfritt liv nu? Nej.
Men ack så mycket enklare på många sätt.

Exempel på små glädjesituationer:

Jag: ska vi skriva schema nu?
Prinsen: JAAAA! (varpå han rusar ut till köket redo att planera sin dag)

Prinsen: Jag tycker att vi sätter timstocken så att jag vet när jag ska gå och lägga mig. (på kvällen när han fick vara uppe lite längre än Prinsessan)

Prinsen: Jag gillar timstocken och jag vill faktiskt ha en egen (när jag förklarar att den är lånad men att vi får ha den så länge vi behöver den)

För den som inte är så hjälpmedelsorienterad kan jag meddela att timstocken är en liten dosa som man kan ställa in olika tider på. Vi har "den stora" dvs 60 minuter indelad i kvartar. För var tredje minut släcks en liten lampa, så att det blir lätt att ha koll på tiden. Mycket fiffigt och mycket uppskattat här hemma.

För övrigt:
Skolchefen är på tjänsteärende. Varje dag. Å andra sidan har Drottningen ingen lust att ringa när de små kungligheterna är hemma. Hemma är de för att vi fått besök av halsfluss. Båda barnen. Blä!

Finaste felsägningen:
När jag var på Hab förra veckan och pratade med specialpedagogen där skulle hon säga något om barn som har god begåvning (tex Prinsen). Jag hörde "guldbegåvning" och tycker nog att det är en ganska fin benämning, felsägning eller inte.

upp som en sol

och ner som en argbigga

I veckan hälsade Greven och Grevinnan (pedagogerna i kommande förskoleklass) på Prinsen på hans förskola. Han var mycket stolt, visade runt och kände sig viktig. Som det ska vara. Igår var det "överlämning" - hans förskolelärare träffade rektor och Greven och Grevinnan. Imorse vittnade hon om att mötet gått bra men att det också framkommit att det inte blir tala om någon extra resurs (i form av personal) i Prinsens grupp. Hon fick uppfattningen att det hela handlade om brist på pengar.

Suck.

Ledsen och arg drottning samlar kraft på Hemmaslottet och ringer sedan rektorn. Jodå. Det var rätt uppfattat. Det kommer "att bli så bra" med befintlig personal. " dom ÄR verkligen jättebra".
Eh? Ja, som om jag uttryckt tvivel kring Greven och Grevinnans kompetens. Nej.
Är detta beslutet grundat på uppfattningen att han inte har behov av mer resurs eller på att det inte finns pengar till detsamma? Adekvat fråga tycker jag, med tanke på att det är två helt skilda saker. Prinsens behov av stöd har ju knappast med budgeten att göra. Tänker jag. Rektorn svarade inte på den adekvata frågan, utan ägnade sig mest åt att säga till mig att inte oroa mig och att "nu ska vi inte utgå från att det inte kommer att fungera"


Nuvarande förskolepersonal som arbetat med Prinsen i 5 år,  Greven och Grevinnan, Drottningen själv och ett antal vettiga personer i Prinsens närhet är alla ganska överrens. Det behövs extra stöd (person som finns till hands) för att tillvaron ska fungera för Prinsen. Rektorn som för övrigt aldrig träffat honom har utifrån att vi alla säger samma sak, beslutat nåt helt annat. Knas.

Nåja. Skolchefen får ett samtal på måndag från Drottningen själv. En frågestund kan man säga. Som en konsultation hur drottningar i allmänhet kan agera mot rektorer i synnerhet. Rektorer som bestämmer tvärtom utan att kunna motivera. Typ.

Klart slut. Nu ska hovet hålla helg och försöka förtränga rektorer. I synnerhet.

på kurs med hund

Äntligen startade hundkursen "Kul med hund". I söndagens strålande sol letade jag och Prinsen oss ut en bit på landet till kursplatsen. En anspråkslös industriliknande byggnad i en företagspark utslängd på en åker. Hm.
Innanför dörrarna väntade något annat. En lokal med massa saccosäckar, kuddar, mattor och lektält. Rum med en massa "okej". Två kompetenta kursledare. Två fina pojkar. Pojkarnas två mammor. Och. Såklart. Två utbildade hundar. Söta och glada. Fast gladast var nog ändå Prinsen. Tänk att få gosa, ge godis och greja koja till en "egen" hund. Den ena kursledaren frågade på slutet om Prinsen ville vara ute nästa vecka och träna lite hinderhopp och tunnelkryp med hunden. Den som gissar svaret vinner en kanelbulle. Han längtar redan. Och han är mycket stolt. Så stolt att han idag övertalat mig att Prinsessan ska få följa med och titta nästa gång.
Drottningen är mycket glad över att ha hittat en fritidsaktivitet som är anpassad för Prinslika barn. Prinsar som min kan nämligen inte anpassa sig efter "vanliga" fritidsaktiviteter. Och att det handlar om hundar gör inte ont.
Vov!

mustasch

"nu ska du få mustasch av mig mamma" säger Prinsessan nästan varje kväll

Drottningen är nöjd. Det är inte illa att få massage i soffan var och varannan dag...

det här med gosedjur

Prinsen har alltid gillat gosedjur. Bland levande djur har hundar alltid varit den stora kärleken. Och lite katter. Och kanske häst. Insekter går bort totalt, fram till i helgen då han faktiskt gjorde ett nyckelpigebo i en glasburk med gräs och hela köret. Vilda djur som finns på djurpark provade vi tillexempel en gång på Kolmården. Då var han 2,5 år och var bara arg hela dagen för att han inte fick gå in till tigrar, elefanter och andra djur. Vem nöjer sig med några futtiga getter liksom, när det finns riktiga doningar?
Nåväl. Hundar kommer jag med all säkerthet att ha anledning att återkomma till. Gosedjuren däremot hade jag hoppats kunna utrota eller i alla fall deportera. Nu börjar det bli lite många. Tycker jag.
Sedan den älskade favoriten Hässnan (häst+åsna) fått hudtransplantion samt ett flertal suturer, har hon liksom pensionerats och därmed givit sängplats till andra.

Fördel: flera olika gosedjur duger och Prinsen kan till och med sova med en lånad nalle (eller hellre labrador) om det kniper.
Nackdel: sa jag att dom börjar bli många?
I halva sängen, bredvid varandra, i speciell ordning ligger nu:

Katten Stackars liten (fick sitt namn efter att en hund bet sönder hennes ansikte så hon är ärrad)
Dinosaurien Liselotte
Hunden Rosa blixten
Hunden Lilla rosa blixten (Rosa Blixtens valp)
Hunden Lulle ( så ska för övrigt vår kommande riktiga hund heta enl. Prinsen)
Björnen Charlie
Hunden Pluto
Leoparden Leopardis
Katten Folke (egentligen Prinsessans, men Prinsen agerar fosterfamilj)
Fåret Bä
Isbjörnen Isis
Pandan Pandis
Hässnan (så liten och tunn men på central plats)
Hunden Hundis
Ekorren Prinsen ekorre
Angry bird aka Angry bird
Katten Lilla svarta katten
Råttan Musis
Råttan Råttis
Hästen Emma (obs en käpphäst)
Hunden Svarten
Hunden Bruno

och förmodligen några till.... som drottningen har sämre koll på än just dessa


Charlie, Prinsen ekorre och Isis är dessutom sådana där halvmetersvarianter. Och Emma, Lulle och Angry Bird har ljudeffekter.

Nu önskar han sig en vit tiger. För "det har jag ju ingen".

Just det:
Apan Umpa och Bolibompadraken Bolibompadraken glömde jag.

Godnatt då!

trött drottning

När mormodern åker till varmare breddgrader passar jag på att ha min mest otursfyllda vecka på länge. Först en klantig olycka med en kniv som resulterade i stelkrampsspruta och omplåstring på akuten och sen två dagar senare halsfluss. Det är nu jag vill abdikera. Lämna över tronen till.... tillexempel min mor. Som dricker vin och solar näsan. Missförstå inte - jag unnar henne resan mer än något annat, men för en mycket trött drottning hade det varit skönt att ha lite mormornärvaro.
En bonusdrottning hade också varit helt ok när jag tänker efter, men henne har jag inte hittat än. Så det är bara att ta sig samman och hämta barn på förskolan.

kärleksregn

Prinsen har varit trött och hes. Lite sjuk nästan. Måndagen fick han därför tillbringa med mormor medan Prinsessan var på förskolan och Drottningen på jobbet. Det var riktig kvalitétstid för både mormor och Prins. Efter jobbet anslöt jag och innan vi åkte och hämtade Prinsessan ville han rita. Till mig ritade han. Inte ett öga torrt i mormorhuset!

 

Dock(med mycket torra ögon) konstaterar jag att teckningen är och uppenbarligen förblir upp och ner i min telefon. Jag till och med vände på telefonen när jag skulle ladda in fotot i bloggen - men icke!

Den som är nyfiken ombeds därför vrida sin dator, platta eller lur 180 grader för då kan ni se teckningen som den är tänkt. Kärleksregn. Det är många blommor i rad. På gräset. Sen är det röda moln som regnar en massa kärlek (på mig är tanken enligt konstnären).

För en Drottning vars Prins haft ett massivt motstånd mot att rita och skriva hela livet är den här teckningen mer värdefull än Mona Lisa. Så det så!

 

Det verkar också som om det här med att skriva ändå inte kommer att förbli ett megahinder (vilket jag oroat mig för). Han vill själv nu. Frågar tålmodigt om nästa bokstav i det han ska skriva. En hel bok med trollformler har han gjort på förskolan. Den är fantastisk. Hos mormor igår blev det följande:

 

 



 

 

Jag gillar dig med - min älskade Prins, men ett kärleksregn som ditt, blir svårt att toppa...

vågar knappt andas

Alltså. Idag var det dags för visitation på skolan. Drottningen hade bjudit in sig själv på ett möte med Prinsens blivande pedagoger. Taggad till tänderna med diverse argument och många kilo mod kryddat med tydlighet, trädde jag in i deras palats. Målet var att så första fröet till att dom ska förstå att Prinsen nog behöver lite mer än deras vanliga rullor, hur bra de än är. Jag blev visad till ett fönsterlöst rum (läs skrubb) där barn med hemspråk (heter det ens så nu på 2000-talet?) måste sitta. Tack gode Gud att mina barn trots sina gener inte ska behöva sitta där och ha danskalektioner. Tänkte jag.
Sen kom dom. Han och hon. Greven och Grevinnan av förskoleklassen. Med kaffe och hur mycket ödmjukhet som helst. Båda uppriktigt intresserade av att verkligen få veta mer om min Prins och hans egenheter. Inte nog med det; dom visade sig också vara mer än villiga att anpassa diverse, det ena och det fjärde för att skolstarten ska bli så bra det bara går.
(det är nu jag undrar om jag hamnat i dolda kameran eller liknande, för detta hade jag inte väntat mig.) Jag var beredd på kamp. Det fick jag inte

När vi hade pratat si så där en timme tittade Greven och Grevinnan på varandra och sa i samförstånd: " jag tycker nog att det låter som att här behövs en resurs i gruppen"

Jag hoppas att jag i det ögonblicket lyckades dölja min omedelbara reaktion, som känslomässigt var lika fjantlycklig som när ordet "gravid" kommer på Clearblues stickor efter år av barnalstringsförsök. Hade jag följt min impuls och gjort en glädjedans så hade dom kanske försökt förflytta hela familjen till nån annan skola. Omedelbart.  Jag behärskade mig.

Var det inte svårare än så här? Är det sant att dom redan förstår?
Jag vågar knappt andas.
Och jag fånler.

mina fina biceps

På vardagar har hovet en ganska etablerad morgonrutin. Från "hopp ur sängen" tills vi är ute genom dörren tar det ungefär en timme. Och då är det inte stressigt. Mycket bra vana om ni frågar mig.
När vi är lediga finns en annan rutin. Den största skillnaden är att vi då tittar på Bolibompa i drottningens stora säng, så fort förste tronarving vaknar. Hela familjen älskar dessa morgnar.
Där ligger jag, med en Prins på ena sidan och en Prinsessa på andra, tätt tätt som enorma muskler. Mina fina biceps. Och aldrig att jag känner mig så stark som just då...

hejdå förskolan

nåja, inte än alltså

Nu är lappen om uppsagd förskoleplats inlämnad. GULP! Nu är den eran över (för Prinsen). Gud ske lov att jag har en treåring kvar. Jag älskar dagis. Alltså ÄLSKAR!  Kanske beror det på att jag själv aldrig själv gick på dagis. (och ja jag VET, man får inte säga dagis, men jag orkar inte vara pk hela tiden) 
Eller så beror det på att vårt dagis är så fantastiskt bra. Femton barn in alles i en åldersblandad grupp. Fyra pedagoger som varit samma hela tiden. Optimala förhållande för Prinsen. Förutom få barn och många vuxna så är det dessutom så att våra fröknar (ja, jag VET att man inte får säga fröknar heller) är enormt engagerade och villiga att skapa bra förutsättningar för alla barn. Prinsar med autism inkluderat. Fröknarna har från början till slut tagit oss på största allvar, vi har gjort detta tillsammans. Dom värnar om mina barn nästan som om det vore deras egna. Sådant gör till och med en ganska tuff drottning lite rörd.

Nu är det två månader kvar på Prinsens förskoletid. Och vad gör fröknarna? Jo - dom lägger ner massor med tid och energi för att göra ett schema till Prinsen. För han behöver och kommer att behöva ett schema sen i skolan. Trots att det är så kort tid kvar, förstår dom värdet i att dels låta de sista månaderna bli så bra det går och dels hjälpa oss med att arbeta in schematänket i Prinsens vardag. Nu blir drottningen mer än rörd, för detta var inget som jag krävde. Eller ens tänkte på själv. Jag tänkte att "vi jobbar med det sen" för nu är det så kort tid kvar. På dagis.

I måndags sjösattes schemat. Prinsen hade fått det presenterat.
Efter en liten (eller ganska stor) morgonkris här hemma så blev premiären väldigt bra. Hela veckan har varit bra. Han älskar sitt schema och är så stolt. Och vet ni? Dom har valt samma färger på dagarna som den magnetiska schematavlan som vi ska få via habiliteringen att arbeta med här hemma.

Att sedan fröknarna lagt in "lego efter beskrivning" och därtill köpt in nya modeller till detta, är ju mer än fantastiskt. Dom vet minsann hur sånt här ska introduceras för en Prins som inte gillar nya grejer per automatik. När hovfotografen tillika mamma skulle fotografera det hela var hon tydligen så tagen att det blev lite suddigt av bara farten.















Och detta ska vi lämna. Eller - Prinsen ska lämna detta dagisparadis som kryllar av kärleksfröknar. Tack och lov får jag ju "gå" kvar ytterligare tre år.

det här med mat

Många barn har lite ideér om vad de gillar att äta och hur det hela ska gå till vid en måltid. Barn med Autism har lite fler ideér och är något mer bestämda med hur det hela ska gå till. Ett spännande och utmanande minihelvete för envar förälder. Prinsen inget undantag såklart. Fast det är en sanning med modifikation. För samma sekund som den ömma modern ropar "MAT" så kommer han skuttande med glädje. Han uppför sig exemplariskt och äter flera portioner med kniv och gaffel. Om det serveras pannkakor dvs.
Nu kan ju erkännas att det inte serveras pannkakor här i slottet varje dag. Alltså är den glädjeskuttande och ätande och någolunda stillasittande sonen bara ett fenomen som förekommer ibland. När det serveras pannkakor dvs.
De andra dagarna står spännande saker som fiskpinnar, köttbullar och korv på menyn. Med pasta. Och ketchup. I ett försök att få till en klämkäck "tallriksmodell" finns lite gurka med på ett hörn. Mest för drottningens skull kan man gissa. Om socialstyrelsen kontrollerat det hela skulle dom stämplat slottsköket med "kan innehålla spår av vitaminer" . Fast även detta är en sanning med modifikation, ty frukt innehåller ju massor av vitaminer och Prinsen äter massor av frukt. Av en enda sort - äpplen - i den färg och syrlighet som han gillar just den dagen. Och så vattenmelon såklart i ohemula mängder. När det är säsong för det.
Vid varje måltid äter Prinsen oftast bara det som han föredrar framför något annat. Och vad som föredras är alltid ganska olika. Om det är köttbullar med makaroner, kan det hända att han ena dagen enbart äter köttbullarna, men nästa dag enbart makaronerna. Så ser de flesta måltider ut. Om det inte serveras pannkakor förstås. För då äts minsann både pannkakor och sylt. Bobs hallonsylt i flaska ska det vara. Vad annars?

Som mamma, som matälskande och matlagningsälskande mamma, har det blivit mycket skosvav inombords och ett och annat omoget uttalande vid kvällsmatarna genom åren. "här har jag stått och lagat... bla bla skäll skäll..."
Nu är det sedan en tid slut med det. Jag är glad att Prinsen äter. Och jag är glad att han äter mer än pannkakor. Jag är ledsen för hans skull att han inte kan/vill/vågar prova nya saker alls. Men jag har slutat vara ledsen själv över att ingen jublar och hamnar i paltkoma  när jag "gjort mig till" våra vanliga vardagskvällar. För jag gör mig till - och glädjs över min egen tallrik. För på den finns aldrig pannkakor. Och inga köttbullar heller.

Och jag tror bestämt att drottningen skulle må bra av lite fler gästabud på slottet. Dagens löfte till mig själv. Bjuda hem fler på kvällsmat. Jepp!

glad påsk

Lite orutinerat planerade mamman in två resor tätt inpå varandra. Den ena var bokad sedan länge - tre nätter i Stockholm hos vänner - och den andra kom till senare, fast begav sig före. Två nätter hemma + en dagisdag emellan. Mycket tvätt och packande. En mamma som inte riktigt hinner. Stora förväntningar på mysiga vänmöten hos Prins och Prinsessa och i synnerhet hos Drottningen själv.
Vi hade tur. Med vädret.
Alla resor hit och dit gick jättebra. Bil och färja. Bil, flyg, buss, T-bana. Många byten. Nåja, den sista hemresan var nog allt annat än ljuvlig när jag tänker efter, men då var vi ju på väg hem. Hem till slottet, katten och tre lediga påskdagar.
All vistelse borta gick också jättebra och vi hade sköna dagar med goda vänner. Semester för både mamma och barn.

Nu. En tetig, retlig, sur och arg Prins. En bossig typ som fräser, skriker och beter sig.
Är det priset av en hektisk vecka med många intryck och aningens för lite lugn (och sömn)?  Ja, så gissar jag. Glädjen över fina solstunder och härlig samvaro på resa byts mot stora tröttheten över att inget tycks fungera smidigt och lätt längre. Hos mig. Aldrig mer - tänker jag. Och vet att den tanken bleknar när det gått ett stycke tid. Tack och lov.

"mamma, du vet när jag säger att du är dum och en klant. Jag menar inget av det. Det är bara nåt jag säger" sa han spontant igår

Ja älskling - jag vet. Men det är så innerligt tröttsamt att höra dylikt från morgon till kväll. Det är så energikrävande för en Drottning, som sådana här dagar sitter väldigt ensam på tronen. Min energi vill jag använda bättre. Mer Fair Trade. Mer Kravmärkt. Min energi vill jag kvalitetsstämpla.
Särskilt de lediga dagarna.

Glad påsk helt enkelt!

rektorn ringer

Just som jag började undra lite om inte skolbeskedet ska komma snart så ringde rektorn, bara sådär en vanlig onsdag. Hon höll på med indelning av de 29 barn som ska börja på skolan och vill veta lite mer om Prinsen. För att göra en så bra placering som möjligt. För att underlätta redan från start. Förvisso sa hon på det öppna huset i januari att hon skulle ta kontakt med mig under våren, men innerst inne trodde jag inte hon skulle komma ihåg det. Hon kom ihåg. Hon ringde faktiskt. Jag behövde inte jaga henne. Och hon frågade bra saker.
Sådant känns bra i mamman.

För övrigt kan jag meddela att Måns Möllers "jävla pajas" var en hit. Du som inte var där missade något extraordinärt. Heja Måns och heja hans Viggo! Jag skrattade så att musklerna kring badringen värker idag. Det är ett mycket gott betyg!

ny lego-era ?

Ända sedan jag introducerade legobygge med instruktion har det varit Prinsens grej. Han fattade direkt  och har under två år byggt åtskilliga modeller. I början var jag alltid med, hjälpte till, dubbelkollade och sorterade lite färghögar. Nu bygger han stora modeller helt på egen hand och det blir mycket sällan fel. Jag kan sakna våra legostunder lite samtidigt som jag är glad att han fixar det själv. Men känslan av att vara överflödig i detta skaver lite måste jag erkänna. Lego är ju så kul!
Men nu har vi avancerat. Prinsen fick sitt första Technic-lego igår (försenad födelsedagspresent). Succé. Detta legot är inte alls som det vi är vana vid. Mycket pilligare och helt annorlunda bitar. Och mycket svårare!
Prinsen är nöjd!
Mamman är mer än nöjd, för nu behövs jag vid bordet igen. Att sitta där och klura tillsammans på vilken bit som menas och vilket håll den ska sättas på är en total lyckostund. För oss båda.






Ytterst stulen bild från www

Idag kryddades legostunden av den arga treåringen som skrek och gnällde mest hela tiden. Hon kände nåt helt annat än lycka. Men med lite fiskpinnar i magen och en lång rad lästa böcker (tack gode Gud för att hon fyller år i bokreatider) somnade hon nöjd och glad och alldeles oskrikig.

min egen vivaldi

Nog händer det att Prinsen ritar. Inte så ofta och aldrig något som liknar något. Han och Prinsessan ritar ungefär likadant. Han är 6 år och hon är 3. Alla måste inte vara bra på allt, tänker mamman, och hoppas att intresset för pennor i alla fall ska komma någon gång. Till saken hör att om Prinsen väl ska skriva sitt namn (vilket han kan) och ett litet streck på en liten bokstav inte riktigt blir som han hade tänkt, så blir det ett utbrott som heter duga. Penna och papper far all världens väg, Prinsen springer bort och rit/skrivstunden är slut. I många fall är resten av dagen också ganska sur.
Denna prestationsångest, eller vad det nu kan kallas, blir något att bita i för skolan tänker jag.

Men så händer det plötsligt.
"mamma, jag har gjort en katalog till dig. En med alla årstiderna i. Du ska få se, den finns på dagis, och det finns en årstid på varje sida"
Okej. Ännu något med för mig obegripliga streck, tänkte jag.
Jag tänkte fel.







SOMMAR med ett madrassmonster till vänster och mamman i egen hög person till höger

HÖST (underbart söta regnmoln)

VINTER med snö och röda äpplen som hänger på ett naket träd

VÅR med blommor som kommer genom lite snö

hänga med sin tid

Nu har Prinsessan precis fyllt år. 3 år för att vara exakt. Och hon tar sig själv och sin ålder på mycket stort allvar, hänger med i sin tid och har gått in i nån slags uppdaterad "trotsålder tre punkt noll". Mamman är helt slut efter dessa dagar som dessutom spetsats till med lite vab av ovan nämnd Prinsessa.
Prinsen har aldrig varit i nån trotsålder. Eller jo. Hans trotsålder startade i livmodern där han låg på tvären in i det sista (och enligt expertisen omöjliga) och den pågår än. Inga specifika perioder, endast lite mer, eller mycket mer av trots liksom. Så när nu Prinsessan med kraft ikläder sig trotsbarnets samtliga skepnader på en gång, hänger jag inte med riktigt.
Extra ickerationellt var när hon idag ca tvåtusen gånger tokskrek "JAG VILL SPELA PÅ DIN IPAD"  när vi var hemma hos mormor. Flera kilometer från Ipaden.
Samma rara lilla dam, pussar mig mjukt över hela ansiktet när vi säger godnatt, viskar "jag älskar dig, mamma", och myser in sig i sin nya kudde.

Ok. Då säger vi det.

jahapp

Igår pratade jag och Prinsen om att jag varit på kurs. Han undrade vad jag lärt mig och jag svarade att det var en kurs om autism. Då undrade han vad det var och jag svarade att det är något som vissa speciella människor har. Mhm.

Idag.

 "du vet den där kursen jag var på"
Ja
" det var ju en kurs om autism, och alla som var på den är föräldrar till barn som har autism."
(här tittade han lite på mig i en tystnadspaus)
"och det barnet i vår familj som har autism, det är du " (sa jag så glatt jag kunde)
 Jaha. Var är autism för nåt då?
"Det är att man är mycket mycket bättre på vissa saker än alla andra. Och att vissa andra saker kan vara svåra."
Vad är jag bra på?
"Du är ju mästare på Lego och att bygga grejer. Och uppfinningar. Och många andra saker."
Vad har jag svårt för?
"Ja, vad är det du har svårt för?"
Att låta bli saker. Det är alltid svårt.
"Ja, och ibland har du svårt att vänta på din tur."
 Precis.

Här tog ett mycket speciellt samtal slut. För tillfället i alla fall.
Men nu är det i alla fall uttalat.

föräldrautbildning

Idag var det dags. Föräldrautbildning steg 1. Nu är det inte en kurs för att bli diplomerad förälder även om namnet antyder det, utan två heldagar då föräldrar till barn med autism fullmatas med fakta och information om funktionshindret. Jag blev kompis med en mamma redan vid parkeringsautomaten. På första fikarasten blev jag kompis med några fler. På lunchen som fick intas på en närliggande pizzeria delade jag bord med ytterligare några. Sedan var det samtalsgrupper.
Jag ljuger om jag säger att jag gillade alla. Men. Ändå. Så varmt, så öppet så trevligt. Alla var verkligen generösa med sig själva och sina barn (som såklart inte var med). Att sedan specialpedagogen och psykologen som föreläste var sanslöst bra och proffsiga gjorde detta till en av årets bästa dagar. So far.

Där var inte en enda jag kände när jag kom i morse. Och jag kan nog inte påstå att jag känner någon nu heller. Men - när jag pratar med dom om min Prins förstår dom mig på ett sätt som inte andra gör. Och när dom pratar om sina Troll och Älvor så förstår jag dem på ett alldeles speciellt sätt. Som inte andra gör. Fast vi inte känner varandra. Och fast barnen inte ens var på plats fysiskt.



Prinsens kvällsfundering:
"mamma, jag önskar att det fanns en fjärkontroll som det bara fanns en enda vridknapp på och som man kunde ställa in vilken dag man ville - och så blev det den dagen."
Jaha. Vilken dag skulle du ställa in den på då?
"lördagar. Och julafton."
"och min födelsedag såklart"
Såklart!

kvällslektyr

Prinsen har fått en del nya böcker. En del kapitelböcker som jag har längtat efter att börja läsa för honom och några faktaböcker. Prinsessan gav honom "stora varförboken" i födelsedagspresent. Kan sägas att jag hade visst inflytande i det presentvalet, men hon hade i alla fall bestämt att det skulle vara en bok. Klok unge det där!
Stora varförboken är som en uppslagsbok för barn, uppdelad i olika ämnesområden (istället för alfabetisk ordning). Först i boken kommer jordens uppkomst och dinosaurier, tätt följt av människosläktens utveckling och allt om kroppen. Jag hade tänkt att vi skulle ha den att ta till när det kommer frågor som jag inte alltid kan förklara, som "hur sitter skelettet ihop och varför kan man böja på armarna, mamma?" Eller "mamma, berätta allt du vet om jupiter". Att liksom introducera det här med att söka kunskap när en fråga eller fundering dyker upp. Jag såg framför mig hur vi skulle plocka fram Stora varförboken för att leta upp och läsa om fjäriilars puppor eller ett ångloks konstruktion. Efter behov liksom.
Men icke.
Boken har istället blivit den stora kvällshappeningen i hemmaslottet. Vi läser rätt och slätt ur den. Som en kapitelbok. Från början och mot slutet. Inte välja eller leta. Allt ska läsas, från pärm till pärm (så småningom) Prinsen är mycket nogrann med att jag  läser allt om varje ämne (jag lyckades tillexempel inte hoppa över puberteten och allt vad det innebär, men tack och lov kan han inte läsa än, så lite manipulering fick jag till), samt att lägga bokmärket på rätt sida inför nästa kväll.

Och när mormor, som alltid nattar på torsdagar, i torsdags såklart blev beordrad att läsa lite fakta istället för saga gjorde hon det gärna. Men när jag kom hem och hon berättade om kvällen sa hon (något lättad)att bokmärket nu låg redo för nästa del:  samlevnad, fortplantning och förlossning. Med mera inom den sektorn. Tack och lov är mina barn väldigt medvetna om hur dom själva kommit till, så kvällen efter blev läsningen helt ok. Inga större nyheter på ägg och spermiefronten, och raderna om samlag hoppade jag sonika över.

Ikväll var det först om döden. Vi fick ett gott prat om en saknad pappa/morfar. Dom samtalen, som kommer då och då, är så otroligt fina. Prinsen besitter ett djup som är helt fantastiskt.
Efter döden kom ett avsnitt om bakterier och karies. Vi lär oss mycket. Prinsen och jag. Imorgon (vi har tjuvkikat) blir det lite om bulor och myggbett och sånt.

(mamman hade dock önskat att det fanns ett avsnitt om Autism, för då hade samtalet(n) som jag fortfarande har framför mig, kommit lite naturligt och utifrån ett sammanhang)

japiska

" mamma, jag måste lära mig japiska om jag ska bli en Ninja"

så arg

Idag har varit en sån där argdag. Det är dom mest energikrävande dagarna. Pust.
Det är sådana dagar som jag önskar att vi vore två föräldrar. Då hade jag kunnat gå ut en sväng, andats lite annan luft, pausat från skrik och bråk.
Det är kvällar som denna som jag inte känner nån större stolthet som mamma. Inte för att barnen gjort mig besviken, utan för att jag inte lyckades hålla mig själv sansad. Jag bidrog också till eländet. Jag sjönk för lågt. Om jag hade varit ett barn hade jag kanske skyllt på att "det var inte jag som började"... för det var faktiskt inte jag. Men här spelar det liksom ingen roll vem som börjar. Här gäller det bara att få ett slut på det. Och det förmådde jag inte idag. Blä.

Idag kunde inte Prinsen acceptera ett enda "nej". Han kunde inte heller låna ut en enda sak till Prinsessan. Idag sa Prinsen så många otrevligheter, att fast jag vet att det inte tjänar något till, blev skogstokig och lyfte ut honom ur rummet. Flera gånger. Idag tjaffsade båda barnen osedvanligt mycket med varandra och med mig.

Imorgon är en annan dag.
Då ska jag få gå till mitt jobb.
Paus alltså!

ska jag börja skolan imorgon?

Att fylla 6 år har varit stort för Prinsen. Sitt barnkalas har han pratat om sen augusti.
Han har klarat det med bravur. Själva födelsedagen, en söndag, bjöd på sång och paket på morgonen med mig och Prinsessan och ett härligt "vuxenkalas" på eftermiddagen, med familj och vänner. Alla presenter var bra. Han var så lycklig. Till och med kalsongerna och strumporna var bra. Det var ju poliser på dem.
Och.
Inte minst.
Vi hade övat. Pratat igenom. Många många gånger har vi gått igenom det här med att få saker i paket. Om att det är olika saker i och att han kanske inte önskat sig exakt det.Och han klarade det superbra. Faktum är- att han inte ens höll masken. Han är nämligen väldigt dålig på att ljuga. Han blev genuint glad - för alla presenter!
Till detta hör - såklart - att vi som var där och firade honom, också är hans älsklingspersoner i världen. Det är vi som känner honom bäst, och som förstår (hur mycket det nu går att förstå) hur han fungerar. Alla ville göra 6-åringen till världens lyckligaste pojke. Och det fick han bli. På kvällen hade han en önskan kvar.
"mamma, nu önskar jag bara att det blev vår och sommar, så att jag kan cykla på min sparkcykel"
Såklart!

En vecka senare var det barnkalas. Rymdkalas för att förtydliga. Stor succé på alla plan för Prinsen. Goa kompisar från kvarteret och förskolan under två rätt hysteriska kalastimmar med lek och stoj och stim. Som sig bör.
" mamma, varför går tiden så snabbt när det är kul?"

Efter det kalaset var Prinsen trött. All förväntan och all iver var plötsligt slut. Ett halvårs längtan, och nu var det över.
" mamma, ska jag börja skolan imorgon?"

Älskade lille vän. Nej.
En vår och en sommar först. Med sparkcykel.
Sen ska du börja skolan...

när livet gör sig påminnt

eller kanske döden?

Varje förälders absolut värsta mardröm drabbade en mamma jag känner, förra veckan då en vacker liten varelse på 3,5 år plötsligt dog. Den familjens totala chock och enorma sorg kan jag bara föreställa mig. Enbart att tänka på det är så smärtsamt så att jag håller på att gå sönder.
Som så många andra passar jag på att krama mina barn lite oftare, suga in deras doft lite längre och tänja på mitt tålamod lite mer, när något sådant här händer. Mitt i sorgen för detta barn som dog - är jag samtidigt tacksam att jag har båda mina här hos mig. Idag också. Och förhoppningsvis många dagar än.

Nu är båda nattade. Den ena i sin halvhöga säng. Den andre, på begäran, på lekmadrassen under. En våning ner, ca 2 meter rakt under barnen, sitter jag och är tacksam.
Tack, sa Bill. Tacksamhet var ordet, sa Bull.

min nya relation med FK

Alla föräldrar påbörjar en mer eller mindre ofrivillig relation med Försäkringskassan (FK) när första barnet föds (eller i värsta fall redan under graviditeten) Så även jag - såklart. För att ingen ska missförstå; jag ÄR tacksam över föräldraförsäkringssystemet, jag ÄR glad att bo i Sverige där det finns diverse bidrag. Men jag är inte tacksam över inkompetensen hos en del handläggare och jag är tillexempel inte tacksam över att ingen på FK kan förstå hur jag jobbar.
Alltså ljuger jag lite lagom varje gång jag måste ha med dem att göra. För FK kan inte riktigt reda ut att jag ena veckan jobbar 52 timmar och nästa 31. Och att jag kan styra över många av timmarna själv och förlägga dem lite hur som. Ibland. Alltså leker vi, FK och jag, att jag jobbar 8 timmar per dag 5 dagar i veckan. Det blir liksom bäst så. Så att alla förstår.

Nu har en ny fas i vår relation inletts. Vårdbidragsfasen. Där behöver jag inte ljuga om mina arbetstimmar. Men jag kan inte heller råka säga allt Prinsen är bra på, de dagar han är bra på det. Eller att vissa saker ganska ofta fungerar finfint. Nä - i vårdbidragsfasen måste man (har jag redan lärt mig) svartmåla och ta i, berätta värsta tänkbara scenario och inte lyfta några positiva saker. Annars blir det avslag. Phu.
Här kom jag till korta direkt - när handläggaren efter 8 veckor, behagar ringa upp och fråga om saker som inte fungerar i vår familj. För att hon ska bedöma om vi har rätt till vårdbidrag och i så fall hur stor del. Fråga 1:
" jaaaa, så går ni upp på morgonen och då får han sin medicin?"
Jag något ställd: eh - nä , han tar inga mediciner.
Här någonstans tappade jag förtroendet för henne, för Autism är inget som medicineras. Som regel. Ska inte hon veta det? Resten av frågorna svarade jag på, lite halvhjärtat och utan så mycket ljug. Hon kommer att avslå min ansökan ändå. Tänkte jag.
Sen ringde jag stora FK efter några dagar, (du har plats 183 i kön, vi är just nu 46 handläggare som arbetar för att hjälpa dig), och bad om att få byta handläggare. För sent. Ärendet var redan beslutat och klart. Detta trots att handläggaren sagt att det skulle ta 2-3 veckor. Utfallet? Nä, det kommer med posten.

Posten kom igår. Vi fick 1/4 vårdbidrag. Jag tror jag är nöjd. Det blev ju i alla fall inget avslag.
Men nu ska jag bli kompis med en massa andra föräldrar med NPF-barn (neuropsykriatiskt funktionshinder), och så ska jag fråga om hur stort deras bidrag är.
Sen ska jag byta handläggare.

en speciell kväll

För 6 år sedan var det jag, brandsoldaten och fn-soldaten som var på KK och skulle föda barn. Det gjorde vi ganska bra. Eller rättare sagt; JAG gjorde det bra, och dom var det bästa stödet jag kunde önska mig.
Tidigt på morgonen kom Prinsen. Otroligt efterlängtad och otroligt vacker. Han låg på mitt bröst och efter bara en liten liten stund lyfte han på huvudet, tittade mig rakt in i ögonen, liksom för att kolla vem den där mamman egentligen var.

Hur 6 år kunde passera nästan obemärkt är en gåta. Men nu är det så. Min 49 centimetersprins har blivit styva 120 cm. Och de 3 kilona har nog blivit 19.
Paketen ligger inslagna. Innehållet har vi gått igenom, lite lagom. Födelsedagsfrukosten är beställd och förberedd. Flaggan i köket är framtagen och ballonger är blåsta.

Just nu är jag nog världens lyckligaste mamma.
Och jag önskar att jag hade brandsoldaten och fn-soldaten här så att vi kunde prata oss igenom den magiska natten ytterligare en gång. Vårt favoritsamtal. Mitt enda prat som pratats över 100 gånger tror jag. Natten då Prinsen kom.

att göra ingenting

Mammans nya utmaning till sig själv:
Sluta säg sluta

Det kan vara ett irriterande ljud, viftande med en leksak i ett snöre, bankande med bestick på ett glas, springande och hoppande på ytterst olämpliga platser, medvetna sparkar i vattenpölar så att andra blir blöta... listan kan jag göra lång. Det finns liksom ingen ände på antalet hyfsat otrevliga saker som prinsen kan ta sig för. Kreativt - javisst. Irriterande - oh ja!
Som alla (nåja de flesta) vuxna och i synnerhet alla föräldrar trillar även jag i "slutaträsket". Exempel:

Prinsen kastar lite snö mot mig och prinsessan.
Jag: Sluta med det där.
Prinsen tar ny snö och kastar igen. Lite mer pricksäkert faktiskt.
Jag: Sluta nu. Du får inte kasta snö på mig.
Prinsen tar en spade och skyfflar ett lass snö mot mig.
Jag: Sa jag inte åt dig att SLUUUUTA???
Prinsen tar spaden för att göra ytterligare ett lyckokast...
Jag tar spaden med våld från honom. Skrik och bråk. Jag är skitsur, prinsen är superarg (för att jag tog spaden ifrån honom alltså)
Ridå.

Samma scen kan utspela sig varje dag under flera veckor. Samma mamma säger samma "sluta".
Nå. Slutar han?
Nej.

Nu är det så att jag kommit på att en av hans allra svagaste grenar är att "göra ingenting". Han kan inte vänta. Inte vara stilla. Inte bara "sitta och glo". Att han ens kastar snön från början är ett tecken på att han nästan inte har något att göra, dvs, han använder sin kreativitet och kastar lite snö. Om han redan varit igång med ett snöskottarprojekt eller en ny uppfinning hade situationen aldrig uppstått. Men nu gjorde den det.
Och vad gör jag? Jag ber honom att sluta göra det enda lilla han gör. Jag ber honom att gå från att göra nästan ingenting (kasta lite snö), till ingenting. Med andra ord en helt orimlig uppgift. För min Prins. Han kan inte sluta göra något till förmån för att göra inget alls. Han måste få chans att sluta göra något till förmån för att göra nåt annat.

Nästa gång det är snö och jag får mig en snödusch ska jag försöka att inte säga sluta.
Fram till dess, det kan ju ta månader, ska jag öva mig i att inte säga sluta alla andra miljoner gånger som Prinsen håller på att driva mig till vansinne.

Hepp.