tisdag 26 februari 2013
söndag 24 februari 2013
så arg
Idag har varit en sån där argdag. Det är dom mest energikrävande dagarna. Pust.
Det är sådana dagar som jag önskar att vi vore två föräldrar. Då hade jag kunnat gå ut en sväng, andats lite annan luft, pausat från skrik och bråk.
Det är kvällar som denna som jag inte känner nån större stolthet som mamma. Inte för att barnen gjort mig besviken, utan för att jag inte lyckades hålla mig själv sansad. Jag bidrog också till eländet. Jag sjönk för lågt. Om jag hade varit ett barn hade jag kanske skyllt på att "det var inte jag som började"... för det var faktiskt inte jag. Men här spelar det liksom ingen roll vem som börjar. Här gäller det bara att få ett slut på det. Och det förmådde jag inte idag. Blä.
Idag kunde inte Prinsen acceptera ett enda "nej". Han kunde inte heller låna ut en enda sak till Prinsessan. Idag sa Prinsen så många otrevligheter, att fast jag vet att det inte tjänar något till, blev skogstokig och lyfte ut honom ur rummet. Flera gånger. Idag tjaffsade båda barnen osedvanligt mycket med varandra och med mig.
Imorgon är en annan dag.
Då ska jag få gå till mitt jobb.
Paus alltså!
Det är sådana dagar som jag önskar att vi vore två föräldrar. Då hade jag kunnat gå ut en sväng, andats lite annan luft, pausat från skrik och bråk.
Det är kvällar som denna som jag inte känner nån större stolthet som mamma. Inte för att barnen gjort mig besviken, utan för att jag inte lyckades hålla mig själv sansad. Jag bidrog också till eländet. Jag sjönk för lågt. Om jag hade varit ett barn hade jag kanske skyllt på att "det var inte jag som började"... för det var faktiskt inte jag. Men här spelar det liksom ingen roll vem som börjar. Här gäller det bara att få ett slut på det. Och det förmådde jag inte idag. Blä.
Idag kunde inte Prinsen acceptera ett enda "nej". Han kunde inte heller låna ut en enda sak till Prinsessan. Idag sa Prinsen så många otrevligheter, att fast jag vet att det inte tjänar något till, blev skogstokig och lyfte ut honom ur rummet. Flera gånger. Idag tjaffsade båda barnen osedvanligt mycket med varandra och med mig.
Imorgon är en annan dag.
Då ska jag få gå till mitt jobb.
Paus alltså!
tisdag 19 februari 2013
ska jag börja skolan imorgon?
Att fylla 6 år har varit stort för Prinsen. Sitt barnkalas har han pratat om sen augusti.
Han har klarat det med bravur. Själva födelsedagen, en söndag, bjöd på sång och paket på morgonen med mig och Prinsessan och ett härligt "vuxenkalas" på eftermiddagen, med familj och vänner. Alla presenter var bra. Han var så lycklig. Till och med kalsongerna och strumporna var bra. Det var ju poliser på dem.
Och.
Inte minst.
Vi hade övat. Pratat igenom. Många många gånger har vi gått igenom det här med att få saker i paket. Om att det är olika saker i och att han kanske inte önskat sig exakt det.Och han klarade det superbra. Faktum är- att han inte ens höll masken. Han är nämligen väldigt dålig på att ljuga. Han blev genuint glad - för alla presenter!
Till detta hör - såklart - att vi som var där och firade honom, också är hans älsklingspersoner i världen. Det är vi som känner honom bäst, och som förstår (hur mycket det nu går att förstå) hur han fungerar. Alla ville göra 6-åringen till världens lyckligaste pojke. Och det fick han bli. På kvällen hade han en önskan kvar.
"mamma, nu önskar jag bara att det blev vår och sommar, så att jag kan cykla på min sparkcykel"
Såklart!
En vecka senare var det barnkalas. Rymdkalas för att förtydliga. Stor succé på alla plan för Prinsen. Goa kompisar från kvarteret och förskolan under två rätt hysteriska kalastimmar med lek och stoj och stim. Som sig bör.
" mamma, varför går tiden så snabbt när det är kul?"
Efter det kalaset var Prinsen trött. All förväntan och all iver var plötsligt slut. Ett halvårs längtan, och nu var det över.
" mamma, ska jag börja skolan imorgon?"
Älskade lille vän. Nej.
En vår och en sommar först. Med sparkcykel.
Sen ska du börja skolan...
Han har klarat det med bravur. Själva födelsedagen, en söndag, bjöd på sång och paket på morgonen med mig och Prinsessan och ett härligt "vuxenkalas" på eftermiddagen, med familj och vänner. Alla presenter var bra. Han var så lycklig. Till och med kalsongerna och strumporna var bra. Det var ju poliser på dem.
Och.
Inte minst.
Vi hade övat. Pratat igenom. Många många gånger har vi gått igenom det här med att få saker i paket. Om att det är olika saker i och att han kanske inte önskat sig exakt det.Och han klarade det superbra. Faktum är- att han inte ens höll masken. Han är nämligen väldigt dålig på att ljuga. Han blev genuint glad - för alla presenter!
Till detta hör - såklart - att vi som var där och firade honom, också är hans älsklingspersoner i världen. Det är vi som känner honom bäst, och som förstår (hur mycket det nu går att förstå) hur han fungerar. Alla ville göra 6-åringen till världens lyckligaste pojke. Och det fick han bli. På kvällen hade han en önskan kvar.
"mamma, nu önskar jag bara att det blev vår och sommar, så att jag kan cykla på min sparkcykel"
Såklart!
En vecka senare var det barnkalas. Rymdkalas för att förtydliga. Stor succé på alla plan för Prinsen. Goa kompisar från kvarteret och förskolan under två rätt hysteriska kalastimmar med lek och stoj och stim. Som sig bör.
" mamma, varför går tiden så snabbt när det är kul?"
Efter det kalaset var Prinsen trött. All förväntan och all iver var plötsligt slut. Ett halvårs längtan, och nu var det över.
" mamma, ska jag börja skolan imorgon?"
Älskade lille vän. Nej.
En vår och en sommar först. Med sparkcykel.
Sen ska du börja skolan...
måndag 18 februari 2013
när livet gör sig påminnt
eller kanske döden?
Varje förälders absolut värsta mardröm drabbade en mamma jag känner, förra veckan då en vacker liten varelse på 3,5 år plötsligt dog. Den familjens totala chock och enorma sorg kan jag bara föreställa mig. Enbart att tänka på det är så smärtsamt så att jag håller på att gå sönder.
Som så många andra passar jag på att krama mina barn lite oftare, suga in deras doft lite längre och tänja på mitt tålamod lite mer, när något sådant här händer. Mitt i sorgen för detta barn som dog - är jag samtidigt tacksam att jag har båda mina här hos mig. Idag också. Och förhoppningsvis många dagar än.
Nu är båda nattade. Den ena i sin halvhöga säng. Den andre, på begäran, på lekmadrassen under. En våning ner, ca 2 meter rakt under barnen, sitter jag och är tacksam.
Tack, sa Bill. Tacksamhet var ordet, sa Bull.
Varje förälders absolut värsta mardröm drabbade en mamma jag känner, förra veckan då en vacker liten varelse på 3,5 år plötsligt dog. Den familjens totala chock och enorma sorg kan jag bara föreställa mig. Enbart att tänka på det är så smärtsamt så att jag håller på att gå sönder.
Som så många andra passar jag på att krama mina barn lite oftare, suga in deras doft lite längre och tänja på mitt tålamod lite mer, när något sådant här händer. Mitt i sorgen för detta barn som dog - är jag samtidigt tacksam att jag har båda mina här hos mig. Idag också. Och förhoppningsvis många dagar än.
Nu är båda nattade. Den ena i sin halvhöga säng. Den andre, på begäran, på lekmadrassen under. En våning ner, ca 2 meter rakt under barnen, sitter jag och är tacksam.
Tack, sa Bill. Tacksamhet var ordet, sa Bull.
onsdag 13 februari 2013
min nya relation med FK
Alla föräldrar påbörjar en mer eller mindre ofrivillig relation med Försäkringskassan (FK) när första barnet föds (eller i värsta fall redan under graviditeten) Så även jag - såklart. För att ingen ska missförstå; jag ÄR tacksam över föräldraförsäkringssystemet, jag ÄR glad att bo i Sverige där det finns diverse bidrag. Men jag är inte tacksam över inkompetensen hos en del handläggare och jag är tillexempel inte tacksam över att ingen på FK kan förstå hur jag jobbar.
Alltså ljuger jag lite lagom varje gång jag måste ha med dem att göra. För FK kan inte riktigt reda ut att jag ena veckan jobbar 52 timmar och nästa 31. Och att jag kan styra över många av timmarna själv och förlägga dem lite hur som. Ibland. Alltså leker vi, FK och jag, att jag jobbar 8 timmar per dag 5 dagar i veckan. Det blir liksom bäst så. Så att alla förstår.
Nu har en ny fas i vår relation inletts. Vårdbidragsfasen. Där behöver jag inte ljuga om mina arbetstimmar. Men jag kan inte heller råka säga allt Prinsen är bra på, de dagar han är bra på det. Eller att vissa saker ganska ofta fungerar finfint. Nä - i vårdbidragsfasen måste man (har jag redan lärt mig) svartmåla och ta i, berätta värsta tänkbara scenario och inte lyfta några positiva saker. Annars blir det avslag. Phu.
Här kom jag till korta direkt - när handläggaren efter 8 veckor, behagar ringa upp och fråga om saker som inte fungerar i vår familj. För att hon ska bedöma om vi har rätt till vårdbidrag och i så fall hur stor del. Fråga 1:
" jaaaa, så går ni upp på morgonen och då får han sin medicin?"
Jag något ställd: eh - nä , han tar inga mediciner.
Här någonstans tappade jag förtroendet för henne, för Autism är inget som medicineras. Som regel. Ska inte hon veta det? Resten av frågorna svarade jag på, lite halvhjärtat och utan så mycket ljug. Hon kommer att avslå min ansökan ändå. Tänkte jag.
Sen ringde jag stora FK efter några dagar, (du har plats 183 i kön, vi är just nu 46 handläggare som arbetar för att hjälpa dig), och bad om att få byta handläggare. För sent. Ärendet var redan beslutat och klart. Detta trots att handläggaren sagt att det skulle ta 2-3 veckor. Utfallet? Nä, det kommer med posten.
Posten kom igår. Vi fick 1/4 vårdbidrag. Jag tror jag är nöjd. Det blev ju i alla fall inget avslag.
Men nu ska jag bli kompis med en massa andra föräldrar med NPF-barn (neuropsykriatiskt funktionshinder), och så ska jag fråga om hur stort deras bidrag är.
Sen ska jag byta handläggare.
Alltså ljuger jag lite lagom varje gång jag måste ha med dem att göra. För FK kan inte riktigt reda ut att jag ena veckan jobbar 52 timmar och nästa 31. Och att jag kan styra över många av timmarna själv och förlägga dem lite hur som. Ibland. Alltså leker vi, FK och jag, att jag jobbar 8 timmar per dag 5 dagar i veckan. Det blir liksom bäst så. Så att alla förstår.
Nu har en ny fas i vår relation inletts. Vårdbidragsfasen. Där behöver jag inte ljuga om mina arbetstimmar. Men jag kan inte heller råka säga allt Prinsen är bra på, de dagar han är bra på det. Eller att vissa saker ganska ofta fungerar finfint. Nä - i vårdbidragsfasen måste man (har jag redan lärt mig) svartmåla och ta i, berätta värsta tänkbara scenario och inte lyfta några positiva saker. Annars blir det avslag. Phu.
Här kom jag till korta direkt - när handläggaren efter 8 veckor, behagar ringa upp och fråga om saker som inte fungerar i vår familj. För att hon ska bedöma om vi har rätt till vårdbidrag och i så fall hur stor del. Fråga 1:
" jaaaa, så går ni upp på morgonen och då får han sin medicin?"
Jag något ställd: eh - nä , han tar inga mediciner.
Här någonstans tappade jag förtroendet för henne, för Autism är inget som medicineras. Som regel. Ska inte hon veta det? Resten av frågorna svarade jag på, lite halvhjärtat och utan så mycket ljug. Hon kommer att avslå min ansökan ändå. Tänkte jag.
Sen ringde jag stora FK efter några dagar, (du har plats 183 i kön, vi är just nu 46 handläggare som arbetar för att hjälpa dig), och bad om att få byta handläggare. För sent. Ärendet var redan beslutat och klart. Detta trots att handläggaren sagt att det skulle ta 2-3 veckor. Utfallet? Nä, det kommer med posten.
Posten kom igår. Vi fick 1/4 vårdbidrag. Jag tror jag är nöjd. Det blev ju i alla fall inget avslag.
Men nu ska jag bli kompis med en massa andra föräldrar med NPF-barn (neuropsykriatiskt funktionshinder), och så ska jag fråga om hur stort deras bidrag är.
Sen ska jag byta handläggare.
lördag 9 februari 2013
en speciell kväll
För 6 år sedan var det jag, brandsoldaten och fn-soldaten som var på KK och skulle föda barn. Det gjorde vi ganska bra. Eller rättare sagt; JAG gjorde det bra, och dom var det bästa stödet jag kunde önska mig.
Tidigt på morgonen kom Prinsen. Otroligt efterlängtad och otroligt vacker. Han låg på mitt bröst och efter bara en liten liten stund lyfte han på huvudet, tittade mig rakt in i ögonen, liksom för att kolla vem den där mamman egentligen var.
Hur 6 år kunde passera nästan obemärkt är en gåta. Men nu är det så. Min 49 centimetersprins har blivit styva 120 cm. Och de 3 kilona har nog blivit 19.
Paketen ligger inslagna. Innehållet har vi gått igenom, lite lagom. Födelsedagsfrukosten är beställd och förberedd. Flaggan i köket är framtagen och ballonger är blåsta.
Just nu är jag nog världens lyckligaste mamma.
Och jag önskar att jag hade brandsoldaten och fn-soldaten här så att vi kunde prata oss igenom den magiska natten ytterligare en gång. Vårt favoritsamtal. Mitt enda prat som pratats över 100 gånger tror jag. Natten då Prinsen kom.
Tidigt på morgonen kom Prinsen. Otroligt efterlängtad och otroligt vacker. Han låg på mitt bröst och efter bara en liten liten stund lyfte han på huvudet, tittade mig rakt in i ögonen, liksom för att kolla vem den där mamman egentligen var.
Hur 6 år kunde passera nästan obemärkt är en gåta. Men nu är det så. Min 49 centimetersprins har blivit styva 120 cm. Och de 3 kilona har nog blivit 19.
Paketen ligger inslagna. Innehållet har vi gått igenom, lite lagom. Födelsedagsfrukosten är beställd och förberedd. Flaggan i köket är framtagen och ballonger är blåsta.
Just nu är jag nog världens lyckligaste mamma.
Och jag önskar att jag hade brandsoldaten och fn-soldaten här så att vi kunde prata oss igenom den magiska natten ytterligare en gång. Vårt favoritsamtal. Mitt enda prat som pratats över 100 gånger tror jag. Natten då Prinsen kom.
tisdag 5 februari 2013
att göra ingenting
Mammans nya utmaning till sig själv:
Sluta säg sluta
Det kan vara ett irriterande ljud, viftande med en leksak i ett snöre, bankande med bestick på ett glas, springande och hoppande på ytterst olämpliga platser, medvetna sparkar i vattenpölar så att andra blir blöta... listan kan jag göra lång. Det finns liksom ingen ände på antalet hyfsat otrevliga saker som prinsen kan ta sig för. Kreativt - javisst. Irriterande - oh ja!
Som alla (nåja de flesta) vuxna och i synnerhet alla föräldrar trillar även jag i "slutaträsket". Exempel:
Prinsen kastar lite snö mot mig och prinsessan.
Jag: Sluta med det där.
Prinsen tar ny snö och kastar igen. Lite mer pricksäkert faktiskt.
Jag: Sluta nu. Du får inte kasta snö på mig.
Prinsen tar en spade och skyfflar ett lass snö mot mig.
Jag: Sa jag inte åt dig att SLUUUUTA???
Prinsen tar spaden för att göra ytterligare ett lyckokast...
Jag tar spaden med våld från honom. Skrik och bråk. Jag är skitsur, prinsen är superarg (för att jag tog spaden ifrån honom alltså)
Ridå.
Samma scen kan utspela sig varje dag under flera veckor. Samma mamma säger samma "sluta".
Nå. Slutar han?
Nej.
Nu är det så att jag kommit på att en av hans allra svagaste grenar är att "göra ingenting". Han kan inte vänta. Inte vara stilla. Inte bara "sitta och glo". Att han ens kastar snön från början är ett tecken på att han nästan inte har något att göra, dvs, han använder sin kreativitet och kastar lite snö. Om han redan varit igång med ett snöskottarprojekt eller en ny uppfinning hade situationen aldrig uppstått. Men nu gjorde den det.
Och vad gör jag? Jag ber honom att sluta göra det enda lilla han gör. Jag ber honom att gå från att göra nästan ingenting (kasta lite snö), till ingenting. Med andra ord en helt orimlig uppgift. För min Prins. Han kan inte sluta göra något till förmån för att göra inget alls. Han måste få chans att sluta göra något till förmån för att göra nåt annat.
Nästa gång det är snö och jag får mig en snödusch ska jag försöka att inte säga sluta.
Fram till dess, det kan ju ta månader, ska jag öva mig i att inte säga sluta alla andra miljoner gånger som Prinsen håller på att driva mig till vansinne.
Hepp.
Sluta säg sluta
Det kan vara ett irriterande ljud, viftande med en leksak i ett snöre, bankande med bestick på ett glas, springande och hoppande på ytterst olämpliga platser, medvetna sparkar i vattenpölar så att andra blir blöta... listan kan jag göra lång. Det finns liksom ingen ände på antalet hyfsat otrevliga saker som prinsen kan ta sig för. Kreativt - javisst. Irriterande - oh ja!
Som alla (nåja de flesta) vuxna och i synnerhet alla föräldrar trillar även jag i "slutaträsket". Exempel:
Prinsen kastar lite snö mot mig och prinsessan.
Jag: Sluta med det där.
Prinsen tar ny snö och kastar igen. Lite mer pricksäkert faktiskt.
Jag: Sluta nu. Du får inte kasta snö på mig.
Prinsen tar en spade och skyfflar ett lass snö mot mig.
Jag: Sa jag inte åt dig att SLUUUUTA???
Prinsen tar spaden för att göra ytterligare ett lyckokast...
Jag tar spaden med våld från honom. Skrik och bråk. Jag är skitsur, prinsen är superarg (för att jag tog spaden ifrån honom alltså)
Ridå.
Samma scen kan utspela sig varje dag under flera veckor. Samma mamma säger samma "sluta".
Nå. Slutar han?
Nej.
Nu är det så att jag kommit på att en av hans allra svagaste grenar är att "göra ingenting". Han kan inte vänta. Inte vara stilla. Inte bara "sitta och glo". Att han ens kastar snön från början är ett tecken på att han nästan inte har något att göra, dvs, han använder sin kreativitet och kastar lite snö. Om han redan varit igång med ett snöskottarprojekt eller en ny uppfinning hade situationen aldrig uppstått. Men nu gjorde den det.
Och vad gör jag? Jag ber honom att sluta göra det enda lilla han gör. Jag ber honom att gå från att göra nästan ingenting (kasta lite snö), till ingenting. Med andra ord en helt orimlig uppgift. För min Prins. Han kan inte sluta göra något till förmån för att göra inget alls. Han måste få chans att sluta göra något till förmån för att göra nåt annat.
Nästa gång det är snö och jag får mig en snödusch ska jag försöka att inte säga sluta.
Fram till dess, det kan ju ta månader, ska jag öva mig i att inte säga sluta alla andra miljoner gånger som Prinsen håller på att driva mig till vansinne.
Hepp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)