onsdag 28 augusti 2013

vad var det jag sa?

har jag god lust att överlägset slänga i huvudet på rektorn.
Nu är detta en ganska barnslig reaktion, som inte klär en Drottning. Som inte heller hjälper varken Prinsen, Greven eller Grevinnan. Så jag kommer att uttrycka det hela helt annorlunda när jag får chansen.

Min Prins har gått i skolan sju dagar på egen hand. SJU!
På fjärde dagen hade han sitt första stora utbrott och satt inne på toaletten med låst dörr och gallskrek när jag kom för att hämta. Inte ett önskvärt avslut på sitt livs första skolvecka kan man tycka. Jag tog nog det hela hårdare än han. Jag önskade honom mer. Jag önskade honom en lugnare start.

Måndagen var också tuff. Grevinnan och jag hade ett lagom rörigt korridorprat medan sexåringarna sprang fram och tillbaka runt oss. Det funkar inte bra helt enkelt. Det är för jobbigt för Prins, barn och pedagoger. Ingen har dött. Ingen gråter ihjäl sig. Prinsen tycker om att gå dit. Men det är inte tillfredställande.

Jag är så glad att dom berättar. Jag är tacksam att dom tar på allvar, vill mer och verkligen försöker. Greven och Grevinnan är med mig. Dom är för Prinsen. Dom vill ha mer resurs till gruppen/Prinsen.
Idag på sjunde dagen har dom haft ett inledande samtal med rektorn och bestämt ett nytt möte nästa vecka med henne. Mina förhoppningar att det mötet omedelbart kommer att leda till en resursperson är inte så stora. Hon har liksom satt ribban redan i våras. Tyvärr.  Men det är en start. Och nu tvingas hon agera. På något vis.

Inte ens jag trodde att det skulle ske så snart. Jag trodde att smekmånaden skulle vara lite längre. Några veckor i alla fall.
Men rektorn: vad var det jag sa?


tisdag 20 augusti 2013

skolstart

En i familjen tar detta med skolan mer stort lugn och enorm coolhet. Prinsen själv såklart. Drottningen är både rörd och orolig i en salig blandning med stolt och glad. Skolväska inköpt. Håret nyklippt. Äpple i väskan. Let´s go.

"jag har frågat Greven och Grevinnan (pedagogerna) om det går bra att jag är med första dagen"
"jaha, men varför mamma?"
"eh - för att det är bara två timmar och jag vill gärna se hur ni har det...eh.eh"
"okej - det går väl bra"

Detta var inför dag 1. Vi avverkade två lättsamma timmar med förskoleklassen. Många andra drottningar och en och annan kung var också med. Prima. Att Prinsen byggde kulbana mitt i samlingen var det ingen som brydde sig om. Eller att han inte alls ville gå till matsalen när det var dags för lunch. Hans kulbana var ju inte perfekt som han förklarade det för Grevinnan när hon försökte få med honom.

Man kan väl ändå säga att dag 1 förlöpte väl.

"imorgon lämnar jag dig kl 8 på nåt som heter Fritids, och sen kommer jag inte och hämtar dig förrän kl tre, eller kanske halv tre"
"mamma, vet vi var fritids ligger och varför redan kanske halv tre?"
"Ja, vi vet var det ligger - det är samma rum som skolan och Greven och Grevinnan är där och kanske längtar jag efter dig så mycket att jag kommer redan halv tre"
"ok"

Hela dag 2, nästan 7 timmar, förlöpte väl. Enligt Greven och Prinsen. I alla fall tills Drottningen uppenbarade sig i matsalen vid mellis för att hämta sin prins. Då fick skolan höra ett ramaskri utan dess like. Alla tystnade. Utom röstägaren.
"DU KAN VÄL HÄMTA MIG KLOCKAN SEX!!!!!!" (och lite andra fulheter hann han skrika fram också, men allt lämpar sig inte i skrift - heller)

Skönt att vara presenterad för alla pedagoger på plats och alla tandlösa barn som satte mackan i halsen. Nu är det gjort liksom. Här är vi!





söndag 11 augusti 2013

när ensamheten svider

Så här i slutet av en lång ledighet på sommaren svider ensamheten mer än annars. Stämningen i slottet är ganska hetsig, alla är lite rastlösa på något vis. Prinsessan vill leka med Prinsen (eller med vem som helst). Prinsen vill absolut inte leka med Prinsessan (eller med något annat barn).
 Bråk och skrik och otrevligheter. Hela dagen lång.
" jahaha, så är det med syskon"
" det är likadant hemma hos oss"
Så kan det låta. Men det är inte sant. Det ÄR inte likadant hemma hos er. Hemma hos er är ni två vuxna och när tålamodet runnit ut hos den ene kan den andre ta över. Åtminstone ibland. Det går att andas i 3 minuter. Om dagen. Eller varannan dag. Hemma hos er bor det inte en pojke med autism och en trotsig treåring. Byt liv med mig en vecka och berätta sen om det verkligen är likadant hemma hos er. Fram till dess - håll truten - eller säg/gör nåt som får mig att må bättre.

Gnälliga drottningen får nu försöka förklara, släta över, annars finns risken att uppfattas som bitter eller missnöjd. Jag har ju satt mig i båten alldeles själv. Jag har valt ett enastående föräldraskap. För att jag ville det. Och jag vill det fortfarande.
Dock - att det är frivilligt (och oftast underbart) tar inte bort det faktum att den ibland, som nu på sommaren, är enormt ensamt. Min familj kan inte följa med på djurparker, museum eller sommarland tillsammans med andra familjer. Eller jo, kan kan vi, men eftersom vi måste hålla Prinsens tempo, så missar vi liksom det där med tillsammans. Fullständigt. Dvs - jag är lika själv (och ensam) med mina barn som de dagar när vi inte träffar någon annan. Alltså kan vi lika gärna strunta i att följa med, för vetskapen om att de andra familjerna ingår i någonslags gemenskap och att de delar en upplevelse tillsammans gör mest ont. I mig. Jag kutar ju ensam runt efter min Prins med Prinsessan i släptåg, medan de andra kutar runt tillsammans.
Sen måste vi hem. Energin tog slut.

Och där nånstans inser jag att överslätandet totalhavererade. Man kan inte lyckas jämt.