Här kommer novembers topplista på lyckostunder. Det finns ingen rangordning, var och en är lika magisk:
Huvudet under vattnet
För två veckor sedan skulle det doppas huvud på simskolan. Prinsen vägrade. Men sen under hinderbanan tio minuter senare dök han ner på botten flera gånger och hämtade leksaker. När jag påpekade att han var under vattnet sken han upp med hela sitt tandlösa ansikte. Stolt.
Pinne på tippen
När Prinsen slutade dagis i somras, så fick han förutom en liten hög pysselalster även en stor pappkasse med flera miljoner (kanske 75 alltså) pinnar i som han haft i olika gömmor på dagisgården, med sig hem. Inte poppis hos Drottningen. Pinnkassen har stått och skräpat utanför ytterdörren och dessutom fyllts på under flera månader. Många pinnar blir det. Igår körde hovet till tippen med diverse skräp och hur som helst så slängde vi hela pinnsamlingen. Bara så där.
Läsa
Plötsligt en dag satt han och ljudade RAFAEL och FIKA på schematavlan i köket. Bara så där. Att han kunnat bokstäverna länge är en sak. Läsningen har han, som med allt annat okänt, inte kunnat närma sig alls innan. Nu tror jag koden är knäckt.
Storhandling
Hela hovet, katt exkluderat, var liksom tvungna att åka och handla på söndagen, en aktivitet som jag annars undviker så långt det bara går i ovan nämnda konstellation. Men att servera vatten till frukost en dag till var liksom under min värdighet. Och köttbullar, fiskpinnar och falukorven var slut. Grönsaker och bröd likaså. Och äggen, mjölken och curryn. Ja, ni fattar. Här kommer det fantastiska: det var harmoniskt och trevligt att handla, det gick snabbt, tjatfritt och lätt. 900 kronor och en fånleende drottning senare belönade jag barnen med en galen discodans i vardagsrummet.
Bella-bus
Hundkursen är igång igen. Nu med ny hund och på ny plats. Jag får säkert anledning att återvända till detta framöver, men kort kan man säga att Prinsen bubblade av skratt i 45 minuter och tränade med Bella som i sin tur troligen hade träningsvärk i gladsvansen en hel vecka efteråt. Efteråt kramade han Prinsessan helt spontant. Det är första gången på flera år.
Kvällschock
Inte mindre än två gånger har Prinsen, på helt eget initiativ, klätt av sig och borstat tänderna på kvällen vid läggdags, så när jag kommit upp för trappan har han legat i sängen och väntat för att ge mig en glad överraskning genom att vara färdig för saga. Utan tjat. Utan bråk. (utan feber) Bara så.
Observera att detta bara är några av lyckostunderna; Älgspotting, Måns Möller, Pyjamasparty, Ö-liv är några andra. Och den retroaktiva löneutbetalningen såklart.
måndag 25 november 2013
söndag 17 november 2013
biljett fixad
I helgen som gick har jag jobbat och tronarvingarna har campat hos mormor. Vid återseendet berättade plötsligt Prinsen mycket upphetsat och ivrigt:
" ja, mamma, så jag har ju gjort fyra biljetter också - till moster och mormor och till dig och Prinsessan. Det är en föreställning som ska vara på julen. Om Gud. Eller om det var Jesus, jag har glömt"
Jaha.
(öh)
Här flikar mormor in och förklarar att Prinsen själv alltså ska framföra en egen föreställning på julafton om Gud .För oss. Och att biljetterna nu är tillverkade och reserverade. Jag blev stum en liten sekund. Och naturligtvis mycket stolt över detta mycket passande och kreativa initiativ.
Nu räknar jag dagarna till julafton och föreställningen om Gud som min Prins ska framföra. En enmansföreställning av klass. Och jag har en biljett.
" ja, mamma, så jag har ju gjort fyra biljetter också - till moster och mormor och till dig och Prinsessan. Det är en föreställning som ska vara på julen. Om Gud. Eller om det var Jesus, jag har glömt"
Jaha.
(öh)
Här flikar mormor in och förklarar att Prinsen själv alltså ska framföra en egen föreställning på julafton om Gud .För oss. Och att biljetterna nu är tillverkade och reserverade. Jag blev stum en liten sekund. Och naturligtvis mycket stolt över detta mycket passande och kreativa initiativ.
Nu räknar jag dagarna till julafton och föreställningen om Gud som min Prins ska framföra. En enmansföreställning av klass. Och jag har en biljett.
söndag 10 november 2013
söndag igen
för tredje söndagen i rad smyger Prinsen ner för slottstrappan efter god natt
med ont i magen
efter lite mys och gos och ibland en macka går det bra att somna
(på lovet hände det även måndag och tisdag)
Drottningen är snabb med sin ickevetenskapliga analys
den behöver inte ens skrivas här
suck
med ont i magen
efter lite mys och gos och ibland en macka går det bra att somna
(på lovet hände det även måndag och tisdag)
Drottningen är snabb med sin ickevetenskapliga analys
den behöver inte ens skrivas här
suck
måndag 4 november 2013
200 minus 1
idag kom fotokatalogen
fram och baksidan pryddes av härliga gruppfoton där samtliga skolans elever är med
tagna på en vänskapsdag tidigare i höst
samtliga elever utom Prinsen då
"jag ville inte stå bredvid en massa som jag inte känner"
inne i katalogen är han med. och såklart sötast i klassen.
i denna fråga är jag helt objektiv
fram och baksidan pryddes av härliga gruppfoton där samtliga skolans elever är med
tagna på en vänskapsdag tidigare i höst
samtliga elever utom Prinsen då
"jag ville inte stå bredvid en massa som jag inte känner"
inne i katalogen är han med. och såklart sötast i klassen.
i denna fråga är jag helt objektiv
lördag 2 november 2013
att vara PK
eller inte
I dagarna har vi drabbats av Halloween. Utan att gå inte på historian kring hela grejen vill jag dela några åsikter från min egen soffhörna. Först kanske ska nämnas att jag skarpt ogillar "bus eller godis" och kommer inte att ha många åsikter som på något vis hyllar denna aktivitet. Det första spontana argumentet är såklart det som många delar med mig:
- att vi "köpt" ett kommersiellt koncept som eg mest gynnar handeln och inte har någon djupare mening för oss i Sverige
Här märker jag att många av mina vänner och bekanta har förlikat sig. "jag gillar egentligen inte grejen, men barnen tycker att det är så kul, så nu är jag positiv ändå - och det går inte att stå emot för alla andra gör det". Själv gillar jag inte att göra saker för att alla andra gör det, och jag gillar inte heller grejer bara för att barnen tycker att det är kul. Så tråkig är jag. Hepp!
I dagarna har jag funderat riktigt mycket på min egen avsky till "bus eller godis". Det finns många bottnar och många skäl till varför jag (även om det enklaste såklart vore att förlika sig och hänga med på tåget) fortfarande tycker att det är en dum grej.
Först lite om företeelsen som sådan:
- om du inte ger mig det jag vill ha - gör jag något taskigt mot dig
Som vuxen åker du i finkan för rån eller hot om du gör ngt dylikt. Dom flesta skriver under på att sådant beteende inte är ok. Rån eller hot alltså. Jag tycker inte det är ok att barn gör det heller. Inte ens på Halloween. Jag vill inte att mina barn någonsin med vuxnas sanktionering hotar främmande människor. Och nä - jag tycker inte det är gulligt. Inte ett skit.
Och nä - jag tycker inte det är harmlöst heller. "dom menar ju inte att hota - det ÄR ju inget hot" Nähä - vad är det då?
"man kan ju bara säga att man inte vill vara med - man måste ju inte ge godis" Nä just det. Jag väljer istället att få brevlådan full med hundbajs, samtliga cykellås igenproppade med superlim eller ägg på alla fönster.
- detta taskiga jag gör - passar jag på att göra helmaskerad
Superfiffigt - för då kan inte husägaren leta upp barnet/familjen i fråga och ge tillbaka hundbajset eller kasta ägg tillbaka (för det är ju KUL) " barnen tycker att det är kul att klä ut sig i läskiga masker" Skitkul säger alla föräldrar med traumatiserade småbarn som inte lär sig sova själva igen förrän efter jul för att dom drömmer mardrömmar om maskerna.
"man ska väl inte sluta med en rolig tradition för att några tycker det är läskigt - dom kan ju låta bli att öppna dörren" Jo. Det vore en mycket bra idé att sluta just för att några tycker att det är läskigt.
Sen kommer en socioekonomisk aspekt:
För att ens kunna klä ut sig krävs ett par hundralappar eller möjligen en mycket sykunnig och påhittig person som kan göra utklädningen. Ganska många barn faller utanför den här ramen. Jag jobbar med dom. Jag vet var och att dom finns. Nu ska ni få höra vad "bus eller godis"-supportrarna tycker är ett bra förhållningssätt:
"är dom inte utklädda får dom minsann inget av mig" (hehe)
Detta mår jag illa av. Har man ens reflekterat över varför dom inte är utklädda och har man ens tänkt tanken att det kanske är just dom barnen som behöver lite godis och kanske ett leende allra mest? Dom utklädda ungarna har väl råd att köpa sitt godis själv, tänker jag.
"är dom inte utklädda - tigger dom bara" ursäkta. Vad fan är det dom utklädda barnen gör då? Nä just det - nu glömde jag igen. Dom tigger ju inte, dom hotar. Så var det. Hot är bättre än tiggeri.
Privataspekten
Nu är jag ju nästan militant motståndare till "bus eller godis", men även om jag inte vore det, så blir jag lite sorgsen över min gata. Mitt kvarter. Här bor många barn i krokarna. I förrgår var det nog minst ett femtontal som var ute på tiggeri i olika grupper. Vi har en ljuvlig grannfamilj vars tronarvingar kommer till oss med jämna mellanrum. Dom är ett uppskattat undantag. Inga andra barn från kvarteret kommer någonsin och vill leka med min Prins (Prinsessan är lite liten fortfarande). Han är aldrig medräknad. Han har inga kompisar. Men en gång om året ska jag tydligen tycka att det är kul att dom kommer och ringer på dörren. Dom kommer inte för relation. Dom kommer inte för att stanna. Dom kommer för att tigga godis. Jag tror att jag hade mildrats lite - om det också var så att dom här barnen hade kommit till oss någon av årets övriga 364 dagar. Det hade liksom känts mer ok. Nu känns det mer ruttet faktisk.
Kort final
Det är vuxna som läser bloggen. Om någon nu gått igång och tycker att jag är en trångsynt tråkig jävel så är det helt ok. Det är jag gärna i den här frågan. Jag har verkligen försökt hitta några bra skäl till att motbevisa mig själv, men jag har inte gjort det.
Jag vill också förtydliga, på förekommen anledning, att jag inte har något emot barn. Jag har heller inget emot barn som ringer på dörren. Jag har heller inte något emot utklädning som fenomen och jag har verkligen inget emot godis. Detta är faktiskt på inget sätt en kritik mot barnens ansvar i det hela. Dom är ju barn. Men om någon vuxen nu skulle känna sig träffad så är det nog en korrekt träffning.
I dagarna har vi drabbats av Halloween. Utan att gå inte på historian kring hela grejen vill jag dela några åsikter från min egen soffhörna. Först kanske ska nämnas att jag skarpt ogillar "bus eller godis" och kommer inte att ha många åsikter som på något vis hyllar denna aktivitet. Det första spontana argumentet är såklart det som många delar med mig:
- att vi "köpt" ett kommersiellt koncept som eg mest gynnar handeln och inte har någon djupare mening för oss i Sverige
Här märker jag att många av mina vänner och bekanta har förlikat sig. "jag gillar egentligen inte grejen, men barnen tycker att det är så kul, så nu är jag positiv ändå - och det går inte att stå emot för alla andra gör det". Själv gillar jag inte att göra saker för att alla andra gör det, och jag gillar inte heller grejer bara för att barnen tycker att det är kul. Så tråkig är jag. Hepp!
I dagarna har jag funderat riktigt mycket på min egen avsky till "bus eller godis". Det finns många bottnar och många skäl till varför jag (även om det enklaste såklart vore att förlika sig och hänga med på tåget) fortfarande tycker att det är en dum grej.
Först lite om företeelsen som sådan:
- om du inte ger mig det jag vill ha - gör jag något taskigt mot dig
Som vuxen åker du i finkan för rån eller hot om du gör ngt dylikt. Dom flesta skriver under på att sådant beteende inte är ok. Rån eller hot alltså. Jag tycker inte det är ok att barn gör det heller. Inte ens på Halloween. Jag vill inte att mina barn någonsin med vuxnas sanktionering hotar främmande människor. Och nä - jag tycker inte det är gulligt. Inte ett skit.
Och nä - jag tycker inte det är harmlöst heller. "dom menar ju inte att hota - det ÄR ju inget hot" Nähä - vad är det då?
"man kan ju bara säga att man inte vill vara med - man måste ju inte ge godis" Nä just det. Jag väljer istället att få brevlådan full med hundbajs, samtliga cykellås igenproppade med superlim eller ägg på alla fönster.
- detta taskiga jag gör - passar jag på att göra helmaskerad
Superfiffigt - för då kan inte husägaren leta upp barnet/familjen i fråga och ge tillbaka hundbajset eller kasta ägg tillbaka (för det är ju KUL) " barnen tycker att det är kul att klä ut sig i läskiga masker" Skitkul säger alla föräldrar med traumatiserade småbarn som inte lär sig sova själva igen förrän efter jul för att dom drömmer mardrömmar om maskerna.
"man ska väl inte sluta med en rolig tradition för att några tycker det är läskigt - dom kan ju låta bli att öppna dörren" Jo. Det vore en mycket bra idé att sluta just för att några tycker att det är läskigt.
Sen kommer en socioekonomisk aspekt:
För att ens kunna klä ut sig krävs ett par hundralappar eller möjligen en mycket sykunnig och påhittig person som kan göra utklädningen. Ganska många barn faller utanför den här ramen. Jag jobbar med dom. Jag vet var och att dom finns. Nu ska ni få höra vad "bus eller godis"-supportrarna tycker är ett bra förhållningssätt:
"är dom inte utklädda får dom minsann inget av mig" (hehe)
Detta mår jag illa av. Har man ens reflekterat över varför dom inte är utklädda och har man ens tänkt tanken att det kanske är just dom barnen som behöver lite godis och kanske ett leende allra mest? Dom utklädda ungarna har väl råd att köpa sitt godis själv, tänker jag.
"är dom inte utklädda - tigger dom bara" ursäkta. Vad fan är det dom utklädda barnen gör då? Nä just det - nu glömde jag igen. Dom tigger ju inte, dom hotar. Så var det. Hot är bättre än tiggeri.
Privataspekten
Nu är jag ju nästan militant motståndare till "bus eller godis", men även om jag inte vore det, så blir jag lite sorgsen över min gata. Mitt kvarter. Här bor många barn i krokarna. I förrgår var det nog minst ett femtontal som var ute på tiggeri i olika grupper. Vi har en ljuvlig grannfamilj vars tronarvingar kommer till oss med jämna mellanrum. Dom är ett uppskattat undantag. Inga andra barn från kvarteret kommer någonsin och vill leka med min Prins (Prinsessan är lite liten fortfarande). Han är aldrig medräknad. Han har inga kompisar. Men en gång om året ska jag tydligen tycka att det är kul att dom kommer och ringer på dörren. Dom kommer inte för relation. Dom kommer inte för att stanna. Dom kommer för att tigga godis. Jag tror att jag hade mildrats lite - om det också var så att dom här barnen hade kommit till oss någon av årets övriga 364 dagar. Det hade liksom känts mer ok. Nu känns det mer ruttet faktisk.
Kort final
Det är vuxna som läser bloggen. Om någon nu gått igång och tycker att jag är en trångsynt tråkig jävel så är det helt ok. Det är jag gärna i den här frågan. Jag har verkligen försökt hitta några bra skäl till att motbevisa mig själv, men jag har inte gjort det.
Jag vill också förtydliga, på förekommen anledning, att jag inte har något emot barn. Jag har heller inget emot barn som ringer på dörren. Jag har heller inte något emot utklädning som fenomen och jag har verkligen inget emot godis. Detta är faktiskt på inget sätt en kritik mot barnens ansvar i det hela. Dom är ju barn. Men om någon vuxen nu skulle känna sig träffad så är det nog en korrekt träffning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)