vad var det jag sa?

har jag god lust att överlägset slänga i huvudet på rektorn.
Nu är detta en ganska barnslig reaktion, som inte klär en Drottning. Som inte heller hjälper varken Prinsen, Greven eller Grevinnan. Så jag kommer att uttrycka det hela helt annorlunda när jag får chansen.

Min Prins har gått i skolan sju dagar på egen hand. SJU!
På fjärde dagen hade han sitt första stora utbrott och satt inne på toaletten med låst dörr och gallskrek när jag kom för att hämta. Inte ett önskvärt avslut på sitt livs första skolvecka kan man tycka. Jag tog nog det hela hårdare än han. Jag önskade honom mer. Jag önskade honom en lugnare start.

Måndagen var också tuff. Grevinnan och jag hade ett lagom rörigt korridorprat medan sexåringarna sprang fram och tillbaka runt oss. Det funkar inte bra helt enkelt. Det är för jobbigt för Prins, barn och pedagoger. Ingen har dött. Ingen gråter ihjäl sig. Prinsen tycker om att gå dit. Men det är inte tillfredställande.

Jag är så glad att dom berättar. Jag är tacksam att dom tar på allvar, vill mer och verkligen försöker. Greven och Grevinnan är med mig. Dom är för Prinsen. Dom vill ha mer resurs till gruppen/Prinsen.
Idag på sjunde dagen har dom haft ett inledande samtal med rektorn och bestämt ett nytt möte nästa vecka med henne. Mina förhoppningar att det mötet omedelbart kommer att leda till en resursperson är inte så stora. Hon har liksom satt ribban redan i våras. Tyvärr.  Men det är en start. Och nu tvingas hon agera. På något vis.

Inte ens jag trodde att det skulle ske så snart. Jag trodde att smekmånaden skulle vara lite längre. Några veckor i alla fall.
Men rektorn: vad var det jag sa?