när ensamheten svider

Så här i slutet av en lång ledighet på sommaren svider ensamheten mer än annars. Stämningen i slottet är ganska hetsig, alla är lite rastlösa på något vis. Prinsessan vill leka med Prinsen (eller med vem som helst). Prinsen vill absolut inte leka med Prinsessan (eller med något annat barn).
 Bråk och skrik och otrevligheter. Hela dagen lång.
" jahaha, så är det med syskon"
" det är likadant hemma hos oss"
Så kan det låta. Men det är inte sant. Det ÄR inte likadant hemma hos er. Hemma hos er är ni två vuxna och när tålamodet runnit ut hos den ene kan den andre ta över. Åtminstone ibland. Det går att andas i 3 minuter. Om dagen. Eller varannan dag. Hemma hos er bor det inte en pojke med autism och en trotsig treåring. Byt liv med mig en vecka och berätta sen om det verkligen är likadant hemma hos er. Fram till dess - håll truten - eller säg/gör nåt som får mig att må bättre.

Gnälliga drottningen får nu försöka förklara, släta över, annars finns risken att uppfattas som bitter eller missnöjd. Jag har ju satt mig i båten alldeles själv. Jag har valt ett enastående föräldraskap. För att jag ville det. Och jag vill det fortfarande.
Dock - att det är frivilligt (och oftast underbart) tar inte bort det faktum att den ibland, som nu på sommaren, är enormt ensamt. Min familj kan inte följa med på djurparker, museum eller sommarland tillsammans med andra familjer. Eller jo, kan kan vi, men eftersom vi måste hålla Prinsens tempo, så missar vi liksom det där med tillsammans. Fullständigt. Dvs - jag är lika själv (och ensam) med mina barn som de dagar när vi inte träffar någon annan. Alltså kan vi lika gärna strunta i att följa med, för vetskapen om att de andra familjerna ingår i någonslags gemenskap och att de delar en upplevelse tillsammans gör mest ont. I mig. Jag kutar ju ensam runt efter min Prins med Prinsessan i släptåg, medan de andra kutar runt tillsammans.
Sen måste vi hem. Energin tog slut.

Och där nånstans inser jag att överslätandet totalhavererade. Man kan inte lyckas jämt.