att komma ut

Jag är med mina snart 40 år ganska erfaren av att komma ut. Jag har kommit ut i alla möjliga avseenden. Svårast var såklart första gången. Då var det med stor vånda jag tog steget. Hur gick det? Jo, bra. Andra gången var det lättare. Såklart. Hur DET gick? Jodå - finemang. Tredje gången var en baggis. Nästan som att berätta om ett husköp eller liknande. Idel glada miner. (nåja nästan)
Nu är det i alla fall dags igen. Att komma ut. Skillnaden den här gången är kanske att det lika mycket är prinsen som blir outad, som att jag kommer ut. Det är ju HAN som är autist. Det är HAN som har ett funktionshinder. För närvarande vet han inte ens om att han har en diagnos. Jag gör jobbet åt honom. Banar väg. Förbereder. För att han, den dagen det är dags, inte själv ska behöva komma ut i varje sammanhang det krävs.
På detta är jag nybörjare. Här är jag helt grön. Att plötsligt behöva lära mig detaljerna i LSS-lagstiftningen, stava till Habilitering och dessutom gå dit flera dagar i veckan,  fundera på att gå med i nåt förbund eller förening bestående av likasinnade; autistmammor och deras ungar. Jag måste lära mig allt om den delen av mitt barn som tillhör diagnosen.  Detta ska jag komma ut med. Och helst förstå lite av också.
När jag kommer ut med detta, blir människor inte glada. Ingen säger grattis. Dom flesta tar det med ro och säger nåt i stil med; "men vad skönt, nu vet ni i alla fall". Några blir förfärade och lägger huvudet lite på sned och tycker synd om prinsen. Då ångrar jag genast att jag sa nåt. Men det är så det är i en "komma-ut-process". Lite ups and downs. Ett steg fram och tre åt sidan. Människor som fattar och människor som inte fattar.
I alla fall - den värsta personen är ju kvar att komma ut för. Prinsen själv. Tur för mig att Habiliteringen ordnar en samtalsgrupp om just detta. Jag och andra autistmammor ska få prata om hur vi pratar med våra barn om diagnosen. Bra där Hab.