vågar knappt andas

Alltså. Idag var det dags för visitation på skolan. Drottningen hade bjudit in sig själv på ett möte med Prinsens blivande pedagoger. Taggad till tänderna med diverse argument och många kilo mod kryddat med tydlighet, trädde jag in i deras palats. Målet var att så första fröet till att dom ska förstå att Prinsen nog behöver lite mer än deras vanliga rullor, hur bra de än är. Jag blev visad till ett fönsterlöst rum (läs skrubb) där barn med hemspråk (heter det ens så nu på 2000-talet?) måste sitta. Tack gode Gud att mina barn trots sina gener inte ska behöva sitta där och ha danskalektioner. Tänkte jag.
Sen kom dom. Han och hon. Greven och Grevinnan av förskoleklassen. Med kaffe och hur mycket ödmjukhet som helst. Båda uppriktigt intresserade av att verkligen få veta mer om min Prins och hans egenheter. Inte nog med det; dom visade sig också vara mer än villiga att anpassa diverse, det ena och det fjärde för att skolstarten ska bli så bra det bara går.
(det är nu jag undrar om jag hamnat i dolda kameran eller liknande, för detta hade jag inte väntat mig.) Jag var beredd på kamp. Det fick jag inte

När vi hade pratat si så där en timme tittade Greven och Grevinnan på varandra och sa i samförstånd: " jag tycker nog att det låter som att här behövs en resurs i gruppen"

Jag hoppas att jag i det ögonblicket lyckades dölja min omedelbara reaktion, som känslomässigt var lika fjantlycklig som när ordet "gravid" kommer på Clearblues stickor efter år av barnalstringsförsök. Hade jag följt min impuls och gjort en glädjedans så hade dom kanske försökt förflytta hela familjen till nån annan skola. Omedelbart.  Jag behärskade mig.

Var det inte svårare än så här? Är det sant att dom redan förstår?
Jag vågar knappt andas.
Och jag fånler.