eller kanske döden?
Varje förälders absolut värsta mardröm drabbade en mamma jag känner, förra veckan då en vacker liten varelse på 3,5 år plötsligt dog. Den familjens totala chock och enorma sorg kan jag bara föreställa mig. Enbart att tänka på det är så smärtsamt så att jag håller på att gå sönder.
Som så många andra passar jag på att krama mina barn lite oftare, suga in deras doft lite längre och tänja på mitt tålamod lite mer, när något sådant här händer. Mitt i sorgen för detta barn som dog - är jag samtidigt tacksam att jag har båda mina här hos mig. Idag också. Och förhoppningsvis många dagar än.
Nu är båda nattade. Den ena i sin halvhöga säng. Den andre, på begäran, på lekmadrassen under. En våning ner, ca 2 meter rakt under barnen, sitter jag och är tacksam.
Tack, sa Bill. Tacksamhet var ordet, sa Bull.
kram!
SvaraRadera//a n n a